onsdag 10e april.

Just nu vet jag inte riktigt hur jag mår. Det är på gränsen till att jag ska gå över till att jag ska sjunga ner genom ytan, men så har det varit länge nu till och från. Men varje gång är det något som drar upp mig och jag finner styrkan att hålla mig uppe. Även om jag mår dåligt så låter jag det inte ta överhanden på det sättet. Så kunde jag inte göra förut. Då föll jag så fort något litet hände. 

Sen är det ju också så att man har dåliga dagar. Dagar då inte alls känns helt på topp. Dagar då någon kanske säger något som gör att man blir lite stött. Dagar då man är extra trött för att man inte riktigt sovit så mycket under natten som man borde. Dagar då mardrömmar har förföljt en. Dagar då vardagsbekymmer kommer i vägen. 
Om det bara är en, eller två saker man behöver oroa sig över - då kanske man kan hålla allt uppe. Men när det väl blir fler och fler och man inte ritkigt vet vart man ska ta väge, då är det klart att det känns tungt. 

Jag har varit med om det allför många gånger. Att man låter allt trycka ner en istället för att ta tag i dom en efter en för att sedan bli något sånär "fri". Men det är just det som är jobbigt. För när man väl börjar sjunka efter att ha simmat så länge, så orkar man snart inte kämpa mer. När det inte känns som att det finns något land i sikte. Men jag har börjat bli bättre på det här. Många av mina problem som jag hade förut har jag tagit hand om så att jag kan gå vidare. Dom största problemen som jag hade i mitt liv.

Så nu har jag mest typiska tonårsbekymmer. Vilket känns skönt på ett sätt. Men såklart är dom också jobbiga. Och såklart kan man sjunka ner av dom också. Men det känns ändå som att dom blir så mycket värre för mig. Dom här småsakerna. Att allt känns så mycket mer i min kropp. Att alla tankar och känslor bubblar över även om det bara är något litet. Så det måste jag jobba mer med, men jag kanske inte klarar av det tills imorgon. Jag kanske inte klarar av det tills nästa månad, eller ens nästa år. Men jag tror att det kan bli bättre och att jag tillslut verkligen kan leva med det utan att det ska vara ett problem. Även om känsligheten finns kvar. Även om känslorna inte slutar bubbla, men jag kanske ändå kan få dom att inte riktigt rinna över. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Mikaela / Micki Karlsson
RSS 2.0

Mikaela / Micki Karlsson
rymden