stress.

på onsdag ska jag hålla tal. 
det är inte inför många. 
bara två plus lärare. 
men ändå. 
 
min scenskräck är stor och 
talet jag har skrivit är långt
ifrån så starkt som jag önskar 
att det vore. 
 
jag är stressad. 
så himla stressad. 
och det är precis det
mitt tal handlar om. 
 
stress i vardagen. 

klipp klipp.

tog saxen och klippte av några cm för någon dag sedan. ska klippa lite till ikväll. bara lite. /snett på bilden. inte alls lika snett irl. 

dom vackraste stunderna.

så vackert var det. att få höra hans röst. inte bara på skiva utan live. livs levande.
att ha honom där på scenen. snett framför där vi satt. se hans ansikte på storbildsskärmen. så himla vacker.
 
blundade och drömde att jag satt där nere. helt ensam, mitt framför scenen på en bädd av mjuka kuddar.
och bara lyssnade. tog in alla känslor. önskade att min mor var där. för åh vad hon skulle heja, ropa. 
 
när han gick av scenen var mitt hjärta fyllt med värme och känslor. Lars Winnerbäck. vilken man. 
önskade att han aldrig skulle sluta sjunga. men kent avslutade det storslaget och kvällen var fulländad. 

först cykeln, sedan bussen.

Idag tog vi bussen till Nora. 
Knallade runt där,
i dom små andrahands affärerna. 

Kollade på den underbara utsikten,
njöt av solens strålar. 
Åt mat på ett dyrt och fint ställe,
för att vi förtjänade det.
 
Det är så skönt att ta sånna här små turer.
Bort från sin hemstad, 
bort från allt och alla som finns här för en stund.
 
Men att ändå veta,
att hem bara är någon timma bort. 
 

Ändå värker hjärtat ibland, då minnena tar sig förbi murarna.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Så annorlunda allt är. 
Årstid för årstid.
År för år. 
 
Att se bilder från stunder. 
Då inget var som nu. 
 
Man vet vad som sades. 
Vilka känslor som fanns.
 
Hur man saknade någon.
Önskade personen var där. 
 
Hur man skrattade och grät.
Nya saker upptäcktes. 
 
Ja det var en annan tid. 
En annan atmosfär. 
 
Dom här minnena gör så ont, 
dom smärtar mig så. 
 
Att jag inte ens kan tänka, 
på den smärtan som just 
nu pågår. 
 
Minnena får mig att glömma
nuet för en sekund eller två.
 
Men är det verkligen bättre? 
Eller spelar det ingen roll? 
 
Jag vet inte. Men det här är jag.
Att bara lägga allt bakom mig, 
inte ta itu med det.

För att sedan, någon gång framöver.
Kanske om ett år. Sörja det som
varit och inte det som just då pågår. 

En vacker dag ska jag flyga.

Jag älskar himlen. Jag älskar molnen. Jag älskar dom glittrande stjärnorna som får en att drömma om något som aldrig kommer att existera i ens liv, att man tillåts att stänga ute världen för några minuter. 
 
Det blir bättre. Ja. Det blir det. 
Tiden läker sår. Det gör den. 
 
Men man måste låta dagarna gå. 
Låta allt bli helat. Ordentligt. 
 
Så man inte går tillbaks alldeles för tidigt.
För att sedan inse att dom där såren har gått
upp ännu en gång, för att det gick alltför fort. 

ett hjärta som värker.

13 augusti.
Jag trodde aldrig att det var såhär starkt jag kände. Att det verkligen betydde så mycket för mig. Att det inte bara var någon obetydlig flirt som jag skulle glömma efter bara några dagar. På ett sätt har jag vetat att allt var lite starkare än vad jag tillåtit mig själv att känna. Men inte på det här sättet. För jag har verkligen försökt. Försökt att tränga bort allt. Låtsas att du inte betyder något för mig. Att det inte var äkta känslor. Men det var det, och igår kom beviset för det.
 
När orden tillslut blev sagda högt, att nej, det kommer aldrig bli något mellan oss. Det skulle aldrig funka, tyvärr. Det var då allt kom till mig. Det var då mitt hjärta öppnade upp sig helt och visade mig att det var mer äkta för mig än jag trott. Mina hjärtslag stannade upp, andhämtningen blev oregelbunden när jag förtvivlat försökte att få luft. Vände mig om för att kunna lugna ner mig. Bara andas. För nej. Jag ville inte gråta. Jag ville inte visa dig att jag tog det så hårt. Men tillslut så gick det inte att dölja. Allt bara brast. Jag fick erkänna att det här var slutet på något som var så mycket mer än en obetydlig förälskelse för mig. 

då en väg inte längre fungerar.

12 Augusti 2013 
Jag vet att vi ska vara ärliga mot varandra. Att vi ska säga som det är. Som man tänker. Känner. Men inte denna gång. Denna gång gör jag inte det. Denna gång säger jag någoning annat. Något som jag tror är bättre. Något som inte krånglar till allt och får dig att tvingas fundera hit och dit. Något som inte får dig att bli obekväm och tro att allt är så mycket mer än vad det kanske är. 
 
Men såklart kan jag inte bara stänga av känslorna. Såklart kan det inte bara bli såhär helt plötsligt. Men när allt är så osäkert och vi inte vet någonting. Ja, då är det bättre såhär. Att bara försöka glömma. Att bara gå vidare och inte längre undra. Och även. Även om jag kanske inte kommer att klara av just detta. Så kanske du gör det. Då blir det ju bättre för någon i alla fall. Och att äntligen ha bestämt något. Veta vilken väg man ska gå.

Var jag ska börja.

//pic//
 
12 augusti. 
några dagar iväg från allt. kunnat andas ut. komma fram till saker. även om man fortfarande vet att ena halvan av en själv vill något annat. men det är bättre. så mycket bättre. för det här skulle aldrig gå. att fortsätta. vissa saker är bara inte bra för en. men man måste släppa taget. hur svårt och jobbigt det än är. ja. jag måste släppa taget. för det här är ingenting jag mår bra av. 
 
men då kommer dom där gångerna. då allt är så bra. då jag känner så starkt och knappt vågar ta ett andetag för jag vill inte att det ska försvinna. att allt bara ska vara en dröm. men det är ju det. är dom här stunderna verkligen värda all smärta? tyvärr är det nog inte det. så bara att ta det där djupa andetaget och försöka lämna det bakom sig. 

den elfte augusti, blekinge.

21.37
Tre dagar har vi nu spenderat nere i underbara Blekinge. Det är helt otroligt vad vackert det är här bland sandstränder och mysiga byar. Vi har hunnit med väldigt mycket men ändå fått tid att bara andas ut vilket är så himla skönt nu inför skolstarten.
 
Några timmar har vi legat på stranden, gått på upptäcksfärder med kameran, ätit glass, badat i havet, cyklat en mil till närmsta största stad där endast ett glascafé och några kiosker var öppna för att sedan efter glassen cykla en mil tillbaks. Vi har ätit hur god mat som helst, sovit i dom mest sköna av sängar, pratat massor, bara varit tysta och fotograferat ytterligare. Det här är några av dom sommardagar som jag kommer minnas när snön faller ner över Örebro. När allt smälter, blir grått och när det känns som att solen aldrig kommer visa sig mer. Ja, dom här dagarna kommer föralltid att vara med mig. 
 
//pic//

RSS 2.0

Mikaela / Micki Karlsson
rymden