Ändå värker hjärtat ibland, då minnena tar sig förbi murarna.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Så annorlunda allt är. 
Årstid för årstid.
År för år. 
 
Att se bilder från stunder. 
Då inget var som nu. 
 
Man vet vad som sades. 
Vilka känslor som fanns.
 
Hur man saknade någon.
Önskade personen var där. 
 
Hur man skrattade och grät.
Nya saker upptäcktes. 
 
Ja det var en annan tid. 
En annan atmosfär. 
 
Dom här minnena gör så ont, 
dom smärtar mig så. 
 
Att jag inte ens kan tänka, 
på den smärtan som just 
nu pågår. 
 
Minnena får mig att glömma
nuet för en sekund eller två.
 
Men är det verkligen bättre? 
Eller spelar det ingen roll? 
 
Jag vet inte. Men det här är jag.
Att bara lägga allt bakom mig, 
inte ta itu med det.

För att sedan, någon gång framöver.
Kanske om ett år. Sörja det som
varit och inte det som just då pågår. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Mikaela / Micki Karlsson
RSS 2.0

Mikaela / Micki Karlsson
rymden