en kall dag, några månader tillbaks.

Någon gång. för någon månad sen. kanske två. var vi ute på promenad. med våra kameror. vi fotograferade portätt. och lite på omgivningen. första fotopromenaden med benjamin. var mysigt. men lite ovant. var första gången på länge jag fotograferade. måste bygga upp det där igen. hitta känlsan. nu är det lov. nu måste det väl ändå gå att få in några fler promenader. med kameran i handen. 

när jag helt ändrar om.

när jag bestämt mig och jag säger att nej. det här funkar inte.
det går bara inte. tyvärr. 
 
och hela mitt sätt att skriva eller prata ändras med den människan.
jag märkte det så tydligt ikväll. när jag avbokade mina planer och 
sa sanningen. att jag inte riktigt vet hur mitt liv ser ut just nu. att 
jag bara vill vara vänner och inte bara göra något ytligt som jag sedan
kommer se som onödigt. eftersom att det bara är ytlighet. och just nu
när jag känner som jag gör. och har så starka känslor för någon annan.
nej då kan jag inte vara mitt "gamla jag". det går inte längre att glittra
med ögonen och flirta. även om jag inte gör det med meningen. så 
bara tog det stopp. när jag sagt sanningen och berättat. ja. då blev
jag som till vilken vän som helst. jag kände att jag inte längre behövde
försöka. tvinga mig till något som jag knappt ens ville. bara för att.
 
tyvärr betyder ju det att jag inte riktigt längre blir lika rolig. eller lika 
intressant enligt vissa. men det spelar ingen roll. för dom enda jag 
behöver vara intressant och rolig med är mina nära vänner. eller dom
som inte bara vill få ut något över en kväll eller två. utan dom som 
verkligen vill stanna. och bygga på något. en vänskap. 

alla sover.

alla sover. 
klockan är 01:11
 
vet inte riktigt vad jag ska göra.
mina planer för helgen som var 
så välplanerade är nu grusade. 
kan inte. jag klarar det inte. det
värker alldeles för mycket i hjärtat.
 
fann någon som var vaken. men 
som snart la sig i sin varma och 
goa säng för att slumra in och 
drömma fina drömmar. denna natt
till den 19e december år 2013. 
första dagen på jullovet. 
 
ibland får man inte tänka för mycket
på vad som skulle kunna hända i 
framtiden. om man skulle ångra sig då.
det för man istället ta dagen då det 
kommer. för man vet ju inte. man 
kanske inte ångrar sig. eller så går
det kanske att leva med. 
 
att tänka en del på framtiden. men 
ändå inte alldeles för mycket så att 
det förstör det fina man har just nu.

kollar tillbaks.

läser gamla inlägg. 
dikter om kärlek.
dikter om sorg.
 
läser i min kalender.
ser olika namn.
namn som inte längre
finns i mitt liv. 
 
namn som inte 
längre passar in.
 
men jag läser 
även om dom. 
som nu faktiskt
fortfarande finns här.
 
men det är saker 
jag inte vågat se 
tillbaks på. saker
jag bara lämnat 
bakom mig och 
glömt. utan att ha
vågat ta tag i. 
 
ska lägga mig i sängen.
låta tårarna rinna längst 
mina kinder. men jag tror.
att detta är för stor smärta.
för att tårarna ens ska lyckas
komma fram.
 
måste tänka igenom allt.
men aj vad ont det gör.
aj aj aj. det räcker nu. 
jag vill inte mer. 
 
i fosterställning ska jag 
ligga. och hoppas att
ljuset snart är här. 

02:35

sitter här igen.
mitt på natten. 
 
utan att kunna sova.
utan att kunna slappna av.
 
om mindre än sex timmar.
måste jag upp. till skolan.
 
bara två dagar kvar. 
bara några lektioner. 
 
men det är inte så några 
för mig. har ångest. längtar
tills dom är slut. längtar tills
jag får tid. med mina närmsta.
 
då jag bara kan slappna av.
och göra det jag själv vill.
 
inte tvingas upp till massor 
utav tider. utan själv bestämma
när jag vill plugga. när jag vill
gå upp. när jag vill gå ut.
 
nu är det bara press och stress.
min kropp klarar det inte. vill
mest sova hela tiden. och dagarna
blir alltför korta. medans dom 
ensamma nätterna alltför långa. 
 
andas lite på balkongen. 
känna kylan som omsluter mig. 
 
tvätta av mig sminket och krypa 
ner under täcket. vrida och vända 
på mig. vara orolig och rädd.
 
men någon gång under natten.
måste ju sömnen infinna sig. 
eller hur? även om det är med 
mardrömmar. värme och kyla
om vartannat. 

bubble gum

gick upp förut. alldeles för sent efter att ha sovit bort hela skoldagen. kände mest "micki.. inte nu igen.." men ville inte riktigt tänka på det då ångesten vill dra ner mig under täcket igen. bestämde med bea att vi skulle kolla på film, äta pizza och bara umgås lite. hamnade tillslut hos jessi där vi såg på en sorglig film, drack cola och åt. var så skönt att bara komma ut. 
 
var hemma redan vid 22 och känner att det inte gått åt tillräckligt mycket energi för att jag ska kunna somna snart. blåser lite bubblor med mitt hubba bubba, kollar lite på tv, redigerar lite bilder, chattar med gamla vänner och ja. hoppas på att sömnen snart ska besöka mig. annars tar jag en runda runt kvarteret för att andas lite och känna mig lite mindre instängd. 

hej kära pms.

är upp och ner. 
sur. glad. arg. ledsen. lycklig. 
 
ska gå till affären och köpa
chips. med barbecue smak. 
och pizza. tycker att jag förtjänar
det. och att kolla på en bra film.
 
hoppa över alla läxor. och ta
alla bekymmer någon annan 
dag då jag inte behöver ligga 
ner på golvet en tredjedel 
av dagen. 
 
är sur på alla. förutom mina 
fina. resten kan ju under denna 
dag bara hoppa ner i en soptunna
eller något. hejdå. 

03:54

en helg. full av händelser. 
både bra och dåliga. roliga och tråkiga.
fina och hemska. ja en helg fylld av allt.
skratt och tårar. ljus och mörker.
 
min kropp är helt slut. hjärnan också. 
men ändå har det inte gått att sova.
tankarna snurrar inte så mycket längre.
och det är väl ändå tur. men annars 
vet jag inte. allt kan förändras. beroende
på vad jag svarar. beroende på vad jag
vill. men vad vill jag? jag vill? eller? 
 
självklart. men ändå. det blir ju inte
som det varit. på ett sätt ja. men på
ett annat sätt nej. det blir ju annorlunda. 
vågar jag ta det steget? herre. varför
är livet så svårt? kanske är det vi som
gör det alldeles för svårt. kanske måste
vi bara ta ett djupt andetag. bara känna 
efter. känns det bra? tror man att det 
kan funka? ja men dåså. kanske är det
vissa tankar och känslor som bara räcker.
 
vi kanske aldrig kommer få en meteor
som slår ner framör oss. det kanske inte
blir värsta fyrverkerierna, att blixten träffar
oss. lite måste vi kanske tänka efter själva.
och sedan bara försöka. kämpa. våga. 
 
våga satsa. för att vinna något ännu bättre.
annars kanske vi förlorar det. och om vi inte
vågar. och sedan kollar tillbaks. så är det 
borta för längesen. och då är allt försent. 

att vakna upp.

kollar på klockan och ser att den är tjugo i två. 
flera timmar kvar tills jag egentligen ska vakna. 
försöker att bara ligga och blunda. vrider och
vänder på mig. men ingenting händer. sömnen
vill inte infinna sig. klockan är kvart över två. 
snälla. kan jag inte få sova? 
 
tankarna börjar snurra. tänk så skulle någon dö.
någon av mina närmsta. ja. hjälp. det kan ju hända.
nej nej nej. det går inte. varför tänker jag såhär? 
det har redan varit tillräckligt mycket död i mitt liv. 
tänk så skulle han dö? eller hon? det skulle aldrig 
gå. jag skulle dö. jag skulle inte kunna överleva. 
snälla. kan jag inte tänka på något annat? panik
känslorna bubblar upp inom mig och jag börjar
få svårt att andas. sätter mig tvärt upp i sängen.
äter en chokladbit och slår på datorn. 
 
slöchattar med någon gammal vän och försöker
att läsa några bloggar för att få bort tankarna. 
kan jag inte bara bli trött? hjärnan min är helt
slut men kroppen vill inte ritkigt hålla med. vill
bara gå ut på en promenad. springa. gunga. 
gråta. att någon ska hålla om mig. snälla. jag
vill inte vara ensam med det här. mitt i natten då
alla andra sover. då man inte kan ringa till någon,
för imorgon blir det tidig uppstigning och man 
kan inte störa. 
 
ska sätta mig på balkongen en stund. försöka 
andas. låta kylan ta tag. jag önskar att någon 
kunde hålla min hand. vara med mig. men den
här gången, som så många andra. är jag ensam
i min sorg, mina tankar, min panik och ångest.

en tröttsam dag.

sitter i soffan och kan knappt hålla ögonen öppna.
det enda jag vill är att få lite ork, så jag kan ta mig iväg 
till badrummet för att tvätta av sminket och borsta 
tänderna. för att sedan bara kunna krypa ner under
täcket och somna fort fort fort.
 
denna dag har varit lugn men väldigt jobbig. att alla
tre på en gång insjuknade är helt otroligt. den ena efter
den andra fick vi se slumra in i en djup sömn. när jag
gick hade den sista lilla tjejen ännu inte tagit sitt sista 
andetag men det såg ut som att slutet var väldigt nära.
 
satt i över en timma med två av tjejerna på bröstet där
dom bara ville ha närhet. kravlade upp mot halsen och 
ville gömma sig i mitt hår där det var mörkt och varmt. 
jag satt där och bara kände deras värme, la handen 
mot deras små kroppar och kände deras trötta hjärtan
slå. hoppas, hoppas och hoppas att det fortfarande 
fanns en chans att dom skulle överleva. men tyvärr 
såg det bara ljust ut i början, innan mörkret sakta föll
tillbaks.
 
det var jätte jobbigt, även om stämningen var lite 
avtrubbad. det gick inte att riktigt gråta eller vara ledsen
då vi nu fått vara med om det här redan två gånger detta 
år. på ett sätt vet man att ja, smådjur dör. dom blir inte
så många år. men det betyder ju inte att det blir lätt
när dom dör. fina fina tjejerna. jag hoppas att ni nu
är på ett fint ställe. där ni får leva i frihet, springa runt
och gnaga på massa pinnar och äta massa gott. ni är
jätte fina. puss. 

Because you're a woman

 
Visst, vissa saker utvecklas och blir till det bättre. Men det är så långt kvar att gå. Så mycket som fortfarande är helt sjukt. Att kvinnor förväntas att vara och se ut på ett visst sätt. Att det ser ut såhär i media. Att det sprids över världen och att folk kan klanka ner så mycket och hitta orsaker som inte ens är vettiga. 

Tröttheten kommer ändå.

Äntligen börjar tröttheten sakta falla över mig. 
Har suttit här och bara väntat ut. Försökt att
bara slappna av. Och nu börjar ögonlocken 
kännas tunga. 
 
Har haft en undebrart mysig dag med Bea 
på marieberg där vi knallade runt för lite
julshopping. Det stora pluset var väl att jag
hittade många julklappar till mig själv, åt 
god mat och skrattade. Men minus är nog
att jag inte hittade en enda julklapp till någon
annan. Som det kan gå. Får se imorgon när
vi går på stan om det finns några kronor
över till mina nära och kära. Måste bara
komma på vad alla ska få också. Innan
julmyset blir till julstress och vidare till
julpanik och ångest. xx

Mitt sätt att bearbeta.

Bloggen är det ställe där jag skriver av mig. Ibland mer, ibland mindre. 
Jag skriver för att få ur mig alla saker som snurrar runt, alla tankar och idéer. Men ibland blir det alldeles för lite, för jag vet att det här är mitt sätt. Det bästa sättet för mig att kunna gå vidare och må bra. Mitt sätt att bara klara upp lite tankar. Bara få iväg saker som jag inte mer behöver tänka på. 
 
Men allt jag skriver på bloggen är inte som det egentligen är. Utan jag bara skriver och skriver bara för att få ur mig allt. Jag skriver när jag är sur, när jag är ledsen, när jag är glad, när jag är besviken och när jag är lycklig. Därför betyder det inte att allt jag skriver är så jag tycker och tänker. Långt ifrån. Ibland skriver jag en deprimerande text men allt handlar inte om mig eller om mitt liv. Det är bara en del av känslan jag känner men att jag måste få ut den mer. Om ni förstår? 
 
Min blogg är bara en liten reflektion av mitt liv. Ibland skriver jag texter som inte alls är positiva, men det betyder inte att jag inte har något positivt i mitt liv. Det är bara för att det är då jag mest behöver skriva av mig. Jag vill utvecklas i mitt skrivande och verkligen kunna få ut något av det så det här är även en slags träningsplats. Det är egentligen inte "meningen" att folk ska se vad jag skriver utan jag skulle lika gärna kunna ha denna blogg lösenordsskyddad. Men ibland lägger jag upp en bild, eller skriver något om dagen. Ibland drar jag in verkligheten i bloggen och det är ju ingenting jag behöver dölja. Sen om allt jag skriver hela verkligheten eller delar av det andra gånger det är någonting som bara mina allra närmsta vet. För det är dom jag pratar ut med. Men bloggen är den plats där jag får skriva av mig och ja. Man får väl tolka alla inlägg som man vill. Men det är upp till var och den. Dom enda jag bryr mig om ska tolka rätt är dom jag håller nära. Resten av världen kan få tro och tycka lite vad dom vill. Läsa min blogg om dom vill eller inte. Men det är ingen speciell blogg jag har. Den är inte direkt till för andra utan den är till för mig. 

Sjunker in i mig själv ytterligare.

Du får skylla dig själv. Ja. Det är orden som spelats upp i min hjärna den senaste timman. Om och om igen. Du får skylla dig själv. 
 
Att höra någon säga det när man inte riktigt vet vart man är. När man är helt borta, trippar på stigen med stup åt båda hållen. Det gör bara att man börjar svaja ännu mer. 
 
När man öppnat sig för personer runt omkring, verkligen gjort det mer än man gjort det för någon annan förut. Man försöker verkligen visa alla sina sidor, visa när man mår dåligt. Visa när man är glad. Ledsen. Sur. Arg. Men den gången då man inte berättar varför man är nere, då får man skylla sig själv för att man inte berättar det. Man får skylla sig själv att man är där man är. 
 
Jag vet knappt själv vad som gör att jag mår såhär. Jag är bara upp och ner och det enda jag behöver är lite trygghet. Bara få vara. Lite närhet. Inte prata av mig för det är något jag inte orkar just nu. För alla tankar är bara i ett virrvarr i hjärnan. Men tyvärr. Det enda man får höra är just dom där orden. Ord som får en att sjunka längre in i sig själv och får en att ännu en gång dras längre ifrån dom man bryr sig om. Jag får skylla mig själv. 
 
Vill inte berätta något för någon just nu. Instängd. Vill bara ligga i min säng. Vara i min lägenhet i min ångest och inte tvinga på någon annan det. Eller nej jag vill inte ändå. Jag har så svårt för att verkligen lita på folk, lita på att folk tycker om mig egentligen och bryr sig. Jag kan öppna upp mig en del hyfsat fort, för att sedan må dåligt och inte klara av den relationen. Vissa lyckas jag ta mig igenom den perioden med och öppnar mig ännu mer för. Men det betyder inte att det den gången var lätt. Det tas så himla mycket styrka för att stanna kvar. 
 
Men nu vacklar jag ett steg bak. Ett steg bak och blir mer osäker. Jag hoppas på att det här inte kommer hålla i sig. Men det är svårt att bygga upp ett band och när det väl börjar bli lite sprickor i det blir det svårare att laga än att bygga ett nytt. Så då vill man helst bara lämna det där trasiga och gå över till något nytt och fräscht. Något som är helt. Men ja. Blir det så är det absolut inte jag som får skylla mig själv. Då är det någon annan. 

första advent.

hej första advent. det var ett tag sen sist. 
jag har längtat efter dig, efter allt mys och
skoj och skratt. men nu när du äntligen 
kommit är det med tomhet, sorg och ensamhet.
 
jag försöker att vara glad. att le och glädjas
åt alla fina foton som folk lägger upp. när
människor skriver om mysiga frukostar, 
middagar och fika med sin familj. men
aj så ont det gör. mitt hjärta håller på att
brista. och jag klarar inte längre av att
se på allt det där. höra om alla fina saker 
som folk gör med dom de älskar. för
hos mig är det tomt. ingen finns här. 
 
allt är för längesedan splittrat. som ett 
glas som gått itu. ja inte längre finns det
någon helhet. där jag kan platsa in. och jag
vet, jag har fina vänner. som jag vet bryr sig
om. men även dom har familjer eller kärlek,
som finns där för dom. min familj är inte 
hel. och ingen annan har jag att älska. på det
sätt man värdesätter så högt. så några tårar -
tyvärr. kommer rinna från mina ögon denna
dag. denna första advent. då jag väntar på
att tvätten ska bli klar. då jag sitter här i
min ensamhet med mina piller och ett glas
vatten. tomhet. tomhet. tomhet. men jag 
önskar er alla andra. en bra dag. ta vara 
på allt som ni har. alla vackra människor
runt omkring. er familj. kärleken. det ni
får uppleva med dom här människorna. 
 
Jag, jaa jag väntar mest på att dom här 
dagarna ska ta slut. Då mina vänner har
någon stund över för mig. Då kanske jag 
kan få en liten adventsfika. Även om det 
inte är med min familj. 

RSS 2.0

Mikaela / Micki Karlsson
rymden