att vakna upp.

kollar på klockan och ser att den är tjugo i två. 
flera timmar kvar tills jag egentligen ska vakna. 
försöker att bara ligga och blunda. vrider och
vänder på mig. men ingenting händer. sömnen
vill inte infinna sig. klockan är kvart över två. 
snälla. kan jag inte få sova? 
 
tankarna börjar snurra. tänk så skulle någon dö.
någon av mina närmsta. ja. hjälp. det kan ju hända.
nej nej nej. det går inte. varför tänker jag såhär? 
det har redan varit tillräckligt mycket död i mitt liv. 
tänk så skulle han dö? eller hon? det skulle aldrig 
gå. jag skulle dö. jag skulle inte kunna överleva. 
snälla. kan jag inte tänka på något annat? panik
känslorna bubblar upp inom mig och jag börjar
få svårt att andas. sätter mig tvärt upp i sängen.
äter en chokladbit och slår på datorn. 
 
slöchattar med någon gammal vän och försöker
att läsa några bloggar för att få bort tankarna. 
kan jag inte bara bli trött? hjärnan min är helt
slut men kroppen vill inte ritkigt hålla med. vill
bara gå ut på en promenad. springa. gunga. 
gråta. att någon ska hålla om mig. snälla. jag
vill inte vara ensam med det här. mitt i natten då
alla andra sover. då man inte kan ringa till någon,
för imorgon blir det tidig uppstigning och man 
kan inte störa. 
 
ska sätta mig på balkongen en stund. försöka 
andas. låta kylan ta tag. jag önskar att någon 
kunde hålla min hand. vara med mig. men den
här gången, som så många andra. är jag ensam
i min sorg, mina tankar, min panik och ångest.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Mikaela / Micki Karlsson
RSS 2.0

Mikaela / Micki Karlsson
rymden