London.

I tisdags efter många dagar av saker hit och dit kom vi äntligen fram.
Nu har vi varit här i två dagar. Det har varit både bra och mindre bra stunder.
 
Vi har gått runt här på kvällarna. Kollat i mataffärerna som inte är riktigt
som i Sverige. Köpt kalla drycker och muffins på Starbucks. Stått i en lång
kö till London Eye för att sedan meddelas att tyvärr kommer den inte gå idag.
 
Stått i ytterligare en kö för att komma in till London Dungeon som var ganska 
så bra ändå, men lite tröttsam då vi redan stått så mycket plus att dom pratade
ganska mycket vilket fick mitt trötta huvud att bli ännu mera snurrigt.
 
Blev upptvingad på en scen där för att bli "avrättad" inför 44 personer. Var så
nervös och försökte mest bara försöka fokusera på vad hon sa och ville att
jag skulle göra. Publiken applåderade och buade.
 
Har pratat massor med mina kusiner men nu är jag helt trött på engelska och
sluddrar mest fram orden. Tur att en av dom kan förstå lite svenska i alla fall. 
 
Som sagt har det varit både bra och mindre bra stunder. Jag kommer så att 
sakna dom när vi åker. Men det kommer också vara så skönt. Vill mest hem nu.
 
Har inte sovit i min egen säng sedan natten till fredag. Saknar mitt hem ganska
så mycket. Och vill bara få massor utav kramar utav mina nära. 
 
Men nu är det bara att försöka att se det bästa i dom här dagarna. Och på tisdag
kväll landar vi i Stockholm för att bli upphämtade av farmor på flygplatsen för att 
sedan sova där en natt och stanna där till onsdag då tåget går vid ett. 

en båt över havet till en ö.

Vaknade vid fem. Kunde inte somna om. Är alldeles för orolig i kroppen. 
 
Vi tog oss en tidig båttur ut i skärgården. Vinden blåste kallt då vi satt ute på däck. Då vi gick iland var jag stelfrusen men allt eftersom dagen gick blev det varmare.
 
Då vi aldrig varit på denna ö förut - svartsö - strosade vi bara omkring lite och försökte bekanta oss med omgivningen. Vi följde en skylt där det stod "landsväg" vilket vi inte borde ha gjort då vi hamnade mitt ute i ingenstans.. Skog på ena sidan och ett fält på andra. 
 
Det vart ett riktigt äventyr men efter lite mindre än två och en halvtimma var vi framme där vi startade. Då var vi rejält trötta och hade ont lite överallt. Men det blev en bra dag trots allt och på den långa promenaden hann vi med att fotografera, se ett rådjur och plocka både blommor, blåbär och smultron. 
 
Vi hann även med en liten fika efteråt bestående av glass och några jätte goda småmunkar med någon jordgubbsfyllning innan vi var tvunga att hoppa på bussen som skulle ta oss in till Stockholm igen. 

lite smått förstörd.

känner mig ganska så förstörd nu. hela mitt ansikte vittnar om trötthet efter en dag som har varit allt annat än kort. 
 
det var meningen att vi skulle ta ett tåg som gick 12.45 och som skulle vara framme två timmar senare. istället så anlände vi till stockholm central runt 19.00.
 
under den här tiden hemma i örebro hann vi missa tåget, gå hem till pappa som mist sin telefon, tvingas ringa för att fixa med spärrar för den, boka nya biljetter, börja gå ner mot södra station, tro ett xx antal gånger att vi missat massa saker i pakningen, stå och vänta på tåget, inse - en och en halvtimma senare - att vi var en timma felberäknade med tiden då tåget skulle gå, promenera med all packning bort till resecentrum och sedan vänta där i ytterligare en timma då tåget var försenat.
 
när vi tillslut kom hem till farmor var det första jag tänkte på mat. en knäckemacka från en automat + en glass är ju lite för lite på en dag. men nu är vi ju i alla fall här - mätta och lättade, men otroligt trötta. Kommer somna så fort jag lägger huvuvudet på kudden. 

Du kan väl sakna mig ibland?

 Du kan väl stirra upp mot stjärnorna, så att vi har något gemensamt?

tro

28 december
 
åh mitt hjärta. 
så ont det gör.
 
snälla.
aj.
 
jag vet att jag inte borde.
för jag vet ju att det inte är så.
eller gör jag det? 

ja. jag tror på orden.
jag måste tro.
 
för hur ska jag annars kunna leva mitt liv?
jag måste bara nicka. le. och tro. 
även om mitt hjärta känns som is.
 
även om jag börjar skaka.
även om tårarna hotar att rinna längst
mina kinder. ja. jag måste tro.
 
bara ignorera dom dumma känslorna.
 
men det är svårt. 
svårt när jag aldrig förr varit med om detta. 
svårt när jag aldrig förr känt dom här känslorna.
aldrig så starkt som nu i alla fall..
 
men jag måste tro. tro. tro.
tro på orden som jag inte vet om dom är sanna.
men jag måste tro. tro och lita på att dom är det.
 
för annars kan jag inte leva mitt liv. 

randigt och solen i ögonen.

 
lördag.
på lördag åker jag till stockholm. 
för att någon dag åka båt ut i skärgården.
ska sova hos farmor. och ha det massa mys.
komma bort från örebro en stund. 
 
tisdag. 
på tisdag eftermiddag går flyget. 
vi ska då infinna oss på arlanda några timmar tidigare.
gå runt i tax free'n och fika på starbucks. 
några timmar senare landar vi i england.

saker som inte ens handlar om nuet.

ja. ibland skriver jag saker på bloggen. bara för att rensa huvudet på tankarna. det kan vara om saker som hände idag. saker som hände förra veckan. eller saker som hände för flera månader sedan. 
 
jag kan skriva en kärlekstext om någon. som jag inte längre har några känslor alls för. bara för jag minns hur den där kärleken var. eller den där förälskelsen. hur det var att bara umgås. att göra dom där sakerna. ibland kanske det är om en händelse som ägde rum för flera år sedan. för det är äntligen då jag kan skriva om det. inte precis när det äger rum. ibland går det. ibland inte. 
 
jag skriver om gamla vänskaper. mina förälskelser. om böcker. om filmer. om folk jag ser eller om andras kärlek. 
 
så var inte för snabba med att smickra er själva, bli rädda eller oroliga. för det är inte så stor chans att det är om er. och frågar ni tre dagar senare. kommer jag ha glömt om det var om dig jag skrev.

vart man ska börja.

Jag vet knappt vart jag ska börja. Vill bara skriva av mig för jag har så mycket tankar som surrar runt i mitt huvud. Tankar som är irriterade och inte riktigt orkar med sånt här. Men som ändå inte riktigt kan släppa taget helt. 
 
Dom irriterade tankarna riktar in sig på folk som bara antar saker. Som bara tror att andra människor känner si och så för personer, och som känner si och så mycket för dom. 
 
Man kan bli förälskad. Det kan kännas som det är jätte stort, man blir lite galen och säga saker. För det är så man känner just då. Men den där förälskelsen kan försvinna på bara några ynka dagar. Det är någonting som har en stor del av ens liv men ändå så liten. 

Jag skulle inte precis dö om min förälskelse försvann ur mitt liv. Det skulle göra ont. Visst. Jag skulle tänka tillbaks på det och undra vad som hänt, att varför blev det sådär? Men jag skulle gå vidare, rycka på axlarna och några månader senare skulle mitt hjärta falla för någon annans hjärta. 
 
Så varför måste man tro och bara anta att den andra känner så mycket starkare än man själv? Att den vill ha det så mycket mer seriöst än den andra. Att nej nu måste vi satsa, bestämma oss för om det här är rätt eller inte och sedan köra på det. Anta det. Fast att man har pratat om det och bestämt att man bara är vänner. Anta det. Bara gå på om det och inte ens bry sig om att fråga "Vad tycker du egentligen att vi är? Hur seriöst tycker du att det är? Börjar bli orolig att vi är på olika nivåer så kände att det var bäst att fråga." Även om man bara ett par veckor innan har pratat om det, så kan man väl lika gärna fråga igen. Istället för att bara tro massa saker. 
 
Och att precis innan ha skickat massa saker som man själv inte alls har någon förståelse av. För i dom där orden var det så mycket mer än bara vänner. Men ändå propsar personen på att det inte är den alls som har starka känslor utan jag. 
 
En kyss kan betyda allt. En kyss kan betyda vänskap. En kyss kan betyda att man vill ha närhet. Man kan minnas den en dag efter, man kan minnas den en vecka efter, man kan minnas den ett år efter. Men det behöver inte på långa vägar betyda att man är kär. Och när man knappt känner personen? 
 
Att skriva "puss", hjärtan, att man tycker om någon. Behöver inte heller betyda kärlek. Det kan betyda vänskap. Och när man bestämt sig för att satsa på vänskapen, ja sluta då upp med att tro att varenda sak betyder så mycket mer. När man redan sagt att det inte gör det. 

lite sommar. lite sol. lite värme. lite bad. lite vänner.

Denna vecka har varit fullproppad med både bra och mindre bra saker. 
Dagarna har jag till mestadels spenderat i en solstol nere vid stugan, där även Markus och mormor knallade runt. Vi har ätit massa gottigt och bla grillat&fikat. För var dag som går får min kropp mer och mer färg av solens strålar och mitt nyblekta hår börjar kännas alltmer som mig. 
 
På kvällarna har jag tagit promenader, hängt med vänner som jag både skrattat och gråtit med, badat när solen sakta går ner och fotograferat en massa - både egopics, vänskapsbilder och vackra landskapsbilder. För jag vill spara den här sommaren. Jag vill minnas den. Med hjälp av bilderna blir det så mycket lättare. 
 
Idag har jag bara tagit en ensamkväll. Har inte varit själv på mer än en vecka mer än att jag ibland sovit ensam och annars någon timma här och där. Kom hem vid halv åtta och då gjorde jag mig några lyxmackor med avokado+skagenröra+ost. Man behöver lyxa till det ibland. Och man behöver få ensamtid. Till att få fundera. Och för att få längta. Lite extra. 

come what may.

det är svårt att tycka om någon. det är svårt att bry sig om någon. det är svårt att älska någon. 
att ge sig själv till någon. att våga lita på att personen finns kvar. att våga inse att personen verkligen finns där för en. det är svårt. i alla fall om man knappt har fått vara med om något sådant innan. om man blivit lämnad alltför många gånger. om man blivit sviken. om man fått vara med om mer sånna saker än vad man "borde" ha fått vid en ålder som denna. 
 
att bråka med någon. eller tjafsa. med personer som ligger en närmst om hjärtat. det gör så ont. och för mig brister det mesta. jag vill bara fly. för att det inte ska bli värre. för att jag tror att snart. ja snart blir jag lämnad. för vem vill egentligen bråka? vem orkar vara med någon där det är konflikter tänker jag, försvinner och gömmer mig av rädsla. 
 
men det är ju så det är ibland. dom man älskar mest. dom som finns där allra närmst. det är dom. dom som man vågar säga emot. dom man vågar bråka eller tjafsa med. för dom finns alltid kvar. vare sig man säger dumma saker, vare sig det är något man är oöverens om eller något strunt som man knappt förstår att man börjat argumentera om. och det är nog något vissa människor måste lära sig. att trots allt så finns det folk som stannar och som vill följa med en på livets resa. människor som blir familj. jag är en av dom. som måste lära mig detta. trots att det är svårt. trots att jag är rädd.
 
och det där med att börja tycka om någon. för att sedan göra allt för att få känslorna att försvinna. för att man är rädd. för att man verkligen inte vill bli sårad. ja vad tjänar man på det egentligen? att man använder andra för att försöka ignorera känslorna för att kärleken känns skrämmande. jag tar ett djupt andetag. försöker att sträcka lite på mig. låta känslorna komma. även om jag försöker hålla dom tillbaks på ett sätt. så ignorerar jag dom inte. tränger inte bort dom. låtsas inte att dom inte existerar. eller försöker att snabbt få känslor för någon annan. för det går ändå inte bra. dom gamla känslorna finns alltid kvar. så nu accepterar jag dom bara. 
 
finns dom kvar om några veckor. några månader. då gör dom. har dom svalnat och övergått till vänskap så har dom. det kommer bli svårt. det kommer det. men jag gör ingenting annat för att försöka skyla över dom. för det är viktiga känslor. i alla fall i nuet. 

gömda förälskelser.

vissa förälskelser finns fortfarande gömda någonstans djupt inom en. antingen så har man bara glömt dom och gått vidare på grund utav att man inte längre träffar personen, eller så har man försökt tränga undan känslorna men det är inte alltid det går, så då flyter dom upp till ytan igen. 
 
det finns en pojke som jag inte riktigt vet vad det hände med. jag var bara så otroligt förälskad och varje gång vi var i sammar rum önskade jag att han kunde komma precis intill mig. jag ville så att han bara skulle omfamna mig och visa att det faktiskt fanns något där mellan oss. men allt gick väldigt sakta. 
 
jag försökte att visa och ibland var det bara så att jag inte riktigt kunde vara för långt ifrån honom. jag liksom en magnet drogs till den är pojken även om jag försökte att stänga ute mina känslor. för vad var dom ens baserade på? vi pratade inte speciellt mycket om djupa saker vilket jag till stor del värdesätter för att jag är en väldit djup person själv. det var mer ytligt prat, skratt och knasigheter men det kändes också så skönt att bara kunna lämna allt det där djupa bakom sig och bara ha det kul. men jag vet att jag aldrig skulle klara av att vara sådär ytlig och glad en alltför lång period. för jag är så känslig och mina tankar är för många. 
 
men trots den här "ytligheten" som var mellan oss kom det vissa ögonblick så det kändes som att han såg in i min själ. som att han lyssnade på mig och ville finnas där. men att omgivningen inte riktigt tillät det. denna situation var så svår och då han inte hade några speciella erfarenheter var det jag som var tvungen att ta initiativ vilket jag egentligen inte alls tycker om. men det var ju något med den här pojken och det kändes som att han försökte. 
 
vi fick några stunder tillsammans som var så betydelsefulla för mig. någon gång nuddade han lätt vid min hand, någon gång höll han om mig lite försiktigt, några gånger blickade vi varandra djupt in i ögonen. det var så oskyldigt men ändå blossade mina känslor upp och jag kunde inte alls förstå hur jag kunnat bli förälskad i den här pojken. 
 
men tiden gick och knappt något hände. det var såhär oskyldigt under flera månader och jag som är så van vid att det går snabbt orkade väl inte riktigt vänta längre. vi hade haft några ensamma stunder men inte många och jag vet inte ens om han skulle våga ta en fika eller en filmkväll ensam med mig. för då skulle han vara utanför sin "trygghetszon". och det är ju det man måste vara om man vill utveckla en förälskelse - ensamma ibland. 
 
men så fort jag ser hans namn någonstans, en bild eller liknande så känns det ju. och jag vet att när jag träffar honom så kommer mitt hjärta att slå lite extra dom första sekunderna innan det åter igen återtar sin normala takt. 
 
jag vet ju nu att det aldrig skulle kunna bli något seriöst mellan oss. men ibland tycker jag att man får drömma lite. le åt dom där fina minnena, åt dom där stunderna då vi snuddade vid varandra och den där vackra oskuldsfullheten. ja när regnet smattrar på fönstret och man ligger nerkurad under täcket. då får man tänka tillbaks och bli lite små förälskad på nytt. 

dom där förälskelserna.

så lätt. så lätt. att bara falla för någon. den där första förälskelsen man får för någon, som på ett sätt knappt betyder någonting men på ett annat kan betyda allt. om några dagar, några veckor eller några månader finns den kanske inte längre kvar. för det är bara en förälskelse. inget mer. 
 
att falla för någons personlighet. någons utseénde. någons skratt. någons närhet. det är så lätt att bli förälskad. för mig är det nästan skrattretande lätt. ibland vet jag inte ens om det försen det är över. jag kommer på i efterhand att det var mer än bara vänskap jag kände. men då den är borta finns det inte så mycket mer man kan göra. för det var något som betydde allt. men ändå inget. 
 
ibland dröjer det flera flera månader innan jag faller för någon igen. ibland bara några veckor. för det finns ju så underbara människor runt omkring. som man vill behålla. vill ska finnas kvar. då kommer dom där känslorna, då det enda man vill göra när man är med personen är att le, och dom gångerna man är ifrån personen och sitter där ensam vill man mest bara låta tårarna falla. endast pga den där dumma förälskelsen. som man inte ens vet kommer vara tills nästa vecka. 
 
den första förälskelsen kan ju övergå till en stark förälskelse för att sedan övergå till att vara kär till att övergå till kärlek och att älska. men så långt brukar det inte gå i mina fall. jag är i det där första stadiet. går runt och är osäker. undrar om det ens är något äkta eller om det bara är vänskap. för det mesta tänker jag inte på det. men någon gång ibland kommer känslorna och jag undrar.
 
men när jag är så osäker på mina känslor. och inte alls vet vad den andra tycker, jag antar att den inte alls har sånna känslor för mig. inte ens är lite förälskad. jag försöker att skjuta bort dom tankarna. tänka på annat. tänka på allt jag tycker är jobbigt med personen. för att det ska bli lättare. det gör att jag hamnar i obalans. jag försöker vara glad och le, men då det inombords pågår en kamp är det svårt. jag dras åt olika håll. och oftast pågår striden utan att jag ens vet om det. det bara går på automatik. att jag inte ska låta förälskelsen bli till något mer.
 
för jag vågar inte. jag är rädd. att personen inte alls tycker så. för att sedan bli rädd. och lämna mig. 
 
och jag klarar inte det. för jag har då precis fått en vän, som jag tycker väldigt mycket om. som betyder väldigt mycket. för annars skulle jag inte blivit förälskad. och det är det jag inte vill förlora. då tränger jag istället bort alla andra känslor. mår dåligt. blir upp och ner. för att sedan. någon gång när förälskelsen äntligen börjar försvinna och förhoppningsvis inte kommer tillbaks. bara kunna agera som en vän och inte något mer. 
 

gröna lund en lördag i juli.

då vi lämnade örebro på lördagsmorgonen var det med sorg i mitt hjärta. det enda jag ville var att få lägga mig i sängen igen och sova några timmar för att sedan bara umgås med några av mina nära. att åka iväg med ett gäng som man knappt känner kändes inte riktigt så roligt denna dag då jag kände mig lite smått känslig. 
 
men ju närmre vi kom stockholm och gröna lund, desto bättre kändes det och dagen blev riktigt bra. jag lärde känna några lite mer och så kom vi på att jag hade gått i samma klass som en av dom som var med. 
 
vi åkte karuseller, åt glass, mat, gick i spöktunneln, jag åkte för första gången (i alla fall vad jag kan minnas) berg och dalbana vilket jag nog inte vill testa på igen haha - blev skrämd för livet.. och så såg vi på sommarkrysset live! där fick vi bla se Robin Stjärnberg, Zara Larsson, Gry Forsell och Looptroop rockers. Näst längst fram satt vi och bara två stycken var mellan mig och scenen så det var ganska bra platser ändå. 
 
men efter en dag av karusellåk, chock, massor utav onyttigt + mat, skratt och annat var det skönt att åka hem. nästan så fort vi kom hem slocknade jag. drömde säkert om Robin. för just det ja, fick ju en kram av honom, blev lite smått starstrucked. xx

Jag är trött.

trött. så himla trött. denna vecka, när sommarjobbet inte längre håller mig uppe på dagarna har jag mest sovit. vilket bara gör att jag blir ännu mer trött. jag håller mig uppe från eftermiddagen till sent på natten då tiden spenderas med filmkvällar, långa promenader, skratt med vänner eller djupa samtal. och visst. det har varit väldigt mysigt men nu vill jag tillbaks till dagarna. gå och lägga mig i tid så jag orkar upp och kan njuta av sommaren och solen. 
 
imorgon åker jag till gröna lund. då blir det tidig uppstigning för att ta sig till stockholm. det känns bra att göra något sådant här så jag vaknar till lite. kommer dock vara så himla trött under söndagen men trots det ska jag försöka ta mig ut i tid, bara åka ner till stugan under dagen, ja bara för att göra något mer än att sova och kolla på filmer/serier hela dagarna. även om man behöver det också, några dagar då och då. 

jag saknar.

 
hej. jag saknar många personer just nu. jag saknar min mamma jätte mycket. drömde om henne inatt. vill bara att hon ska vara här hos mig. kanske kommer hon om jag ber snällt? "snälla. kan jag få min mamma tillbaks? snälla." 

jag saknar min fina bästaste vän jessica som bor några hundra meter bort från mig men som jag inte riktigt vet vad hon har för sig just nu. jag saknar finaste bea som sommarjobbar en hel vecka efter mig. vill ju ha någon att fotografera och kolla på massa filmer och allt med ju. jag saknar becca som jag imorgon ska åka till och träffa under dagen. var alltför längesen.
 
jag saknar min bästa kusin emma som idag åkte utomlands för att bli massa brun utan mig. och som jag inte hann träffa innan hon åkte. efter måste vi gå på bio, ha en myskväll och sedan gå och fika massa <3 
 
jag saknar min syster som jag än så länge håller på att lära känna. jag hoppas så att vi kommer få en bra relation och att vi kommer bli som dom systrar vi är. 
 
jag saknar mina släktingar. dom på mitt sommarjobb. min familj. mina vänner. fast det bara gått några timmar, några dagar eller några veckor sedan jag träffat vissa av dom här människorna. det bara värker i mitt hjärta. jag känner mig så liten och skör. förstår inte riktigt varifrån det här kom. men ibland så måste man. 
 
ja. ibland så måste man få sakna. känna sig liten. ha lite ont i hjärtat och få gråta lite. annars spricker man. och då är det bättre att vara trasig en liten stund för att sedan bli hel. istället för att vara trasig jätte länge då det tillslut inte längre går att hålla allt inom sig. 

hej. jag gillar att ta foton på folks toaletter.

hej. alltid när jag är på party tar jag kort inne på toaletten. bara "hejhej, nu är det party. försök och se pigg och glad ut." sen om jag gör det vet jag inte riktigt. eller om det är så normalt för den delen heller. 
 
men jag gillar att kolla tillbaks på bilderna. komma ihåg hela kvällen och kunna le tillbaks. det blir lättare med en bild. att veta vart man var. med vilka. hur man såg ut och allt. ja. jag gillar att ta bilder under partyn på folks toaletter.

hej internet.

Ja. Nu har jag internet igen. 
får se hur mycket jag använder det denna gång. 
eller hur mycket pengar jag slösar bort på något
jag knappt andväner. men det är ändå skönt. att
veta att man kan läsa sina vänners bloggar. att
man kan twittra ordentligt eller skriva blogginlägg.
om man vill. 

RSS 2.0

Mikaela / Micki Karlsson
rymden