Den finaste vännen.

17 juni 2013.
Den senaste veckan har gått åt till att jobbat. Klockan åtta noll noll ska jag befinna mig på jobbet för att sedan umgås med härliga människor tills klockan slår halv fyra. Örebros dagliga verksamhet - där sommarjobbar jag nu i tre veckor vilket både är underbart men samtidigt slitsamt. Trots allt så är jag så himla glad att jag fick det här jobbet och den här möjligheten, men helgen spenderades inomhus i sängen eller soffan där jag låg helt utmattad. 

I lördags lyckades jag dock tvätta några maskiner och igår kväll tog jag mig ut i ett par timmar för att spela minigolf med den bästaste vännen. Såklart vann ju jag (förlorade ju egentligen med mer än 10 poäng..) och det var så skönt att bara koppla av lite och bara vara. Fick massor utav fina konfirmationspresenter också - för just det ja, tog ju konfirmation förra söndagen. Det gick ganska så bra men är glad att det är över om man säger så, haha. Massa underbara kom för att se mig konfirmeras och efteråt blev det fika plus paketöppning. Hjärta på allt det. 

På fredag är jag ledig så då ska jag sova ut så länge jag bara kan, för att sedan fira lite midsommar med Jessica. Antingen så firar vi en "riktig" midsommar eller så blir det våran egna. Vi får se lite vart dagen bär. Kommer i alla fall bli hur bäst som helst och att få bryta det mönster som nu uppstått, "sova, gå till jobbet, äta, gå hem, sova, äta och sova igen" blir nog toppen. Behöver lite bryt från vardagen. Ni som inte jobbar får njuta utav solen och sommaren ordentligt, och ni andra - håll ut, snart är semestern här! 

Det är försent.

 

Ibland behöver man lite mörker för att se ljuset.

/tidig vår, foto taget utav Bea
 
Imorse kändes allt mörkt. Det enda jag ville var att lägga mig i sängen, gråta och stanna kvar där under täcket så länge som det bara gick. I nästan tre timmar sov jag sedan och då på ett sätt sov jag av mig det jobbiga.

Har haft väldigt svårt med sömnen den senaste tiden + ja, saker som händer och väntar runt hörnet. Vilket gör att jag ibland bryter ihop lite smått. Men det sköna är att när jag väl har gjort det - då känns allt lite bättre.  

sommaren.

Allt det där man säger att man ska göra, att man ska orka och att man ska ta tag i. Jag funderar över om jag kommer klara av en endaste av dom sakerna. 

Denna sommar ska jag jobba i tre veckor och en vecka ska jag till London. En tripp till Stockholm för att träffa farmor och en veckas utomlandssemester i Augusti kan också komma till. Men sen kommer jag nog inte orka så mycket mer. Det enda jag vill är att ligga nere vid stugan och sola - trots att det är det jag brukar göra dom större delarna utav sommarloven. Men jag vet inte ens om jag kan det. För där nere är det mest bråk, tjat och ångest. 

Även om det inte är mig allt det där är riktat mot så ligger det ändå i luften och jag blir indragen vare sig jag vill eller inte. Ett sådant liv klarar jag inte längre av att ha, det var pga av det jag flyttade, fick ett eget hem där det är lugnt och jag verkligen kan slappna av. 

Förhoppningsvis kommer det dock bli lite lugnt efter ett tag då dom två som inte kommer överens ska skiljas åt. Det är i slutet av sommaren flytten kommer att ske men små luckor här och där kommer att finnas då dom båda två inte är där nere. Och då, varje chans som finns, ska jag åka ner dit och bara vara. Bara strunta i allt för att koppla av, utan måsten och krav. 
 
Det jag egentligen skulle vilja är att packa två resväskor för att bara åka iväg någonstans. Då menar jag inte bara en vecka för att man ska ut och uppleva, sola och springa runt. Utan till något ställe där man bara kan ta det just helt lungt. Ha med sig massa böcker, sin dator, kamera och block att skriva i och bara vara där. För jag vet inte riktigt hur länge jag kommer att klara av Örebro. Tyvärr är det inte min stad. 

Då livet inte riktigt är på min sida.

Just nu, då livet inte riktigt är på min sida, vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Ångesten över söndagen, då jag inför massor med människor ska konfirmeras, spela en kort teater och läsa upp en text tillsammans med människor jag inte ens vet om jag känner. Skulle dom försvinna ur mitt liv skulle det inte direkt bli den mest omvälvande förändring, utan jag skulle överleva utan några sår. 

Just nu, då livet inte riktigt är på min sida, vet jag inte riktigt vad jag ska göra. På lördag är det den åttonde maj. Vilket betyder att det är fem år sen då min mamma lämnade denna jord. Då hennes närhet inte längre kunde stötta mig, hennes skratt inte längre ekar i den varma sommarsolen och då hennes kramar aldrig mer kommer kunna delas ut. 
 
Just nu, då livet inte riktigt är på min sida, vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Igår klarade jag inte av att gå till skolan. Då pressen var alltför stor. Att gå upp tidigt på morgonen, för att sedan klockan två gå iväg till vårdcentralen och direkt vidare för information & träning inför konfirmationen. För mig var det mycket. Så mycket att jag låg vaken hela natten i stress och oro utan att kunna slappna av för att sedan somna.
 
Just nu, då livet inte riktigt är på min sida, vet jag inte riktigt vad jag ska göra. När människor runt omkring mig inte mår bra och jag inte vet vad jag ska göra. Jag sjunker ner av deras negativitet och sorg. När släktingar och familj inte längre finns där på samma sätt, vilket jag försökt förtränga för att sedan bli påmind igen pga att en nära bryter ihop. 

Just nu, då livet inte riktigt är på min sida, vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Idag är det krampen mellan Risbergska och Karolinska skolan vilket jag faktiskt sett fram emot. Det enda som nu skulle kunna få mig att tänka på annat för en stund när smärtan är alldeles runt hörnet. Men då dom närmsta inte skulle gå kände jag att jag inte skulle klara av det. Jag skulle inte klara av att åka ensam för att sedan leta upp människor som kanske bara är sånna där ytliga vänner. Trots att ett par som jag ändå är lite närmre finns där skulle jag inte klara av att ta promenaden till bussen, ensam åka dit och sedan gå över gräsmattan mot alla andra. Jag får ångest bara jag tänker på det.

Just nu. Då allt är så skört. Då allt hotar att brista så fort minsta lilla motgång hotar. Ja, då lämnar tårarna spår i mitt ansikte. Dom svarta ränderna, svullna ögonen och min trötta blick har nu gjort entré, och jag vet inte hur länge dom kommer att stanna. 

1 Juni 2013.

Shortsdress - H&M // Skor - Skopunkten + en gammal skjorta från Gina Tricot
 
Första Juni. En av våra tre sommarmånader. 
Jag inledde denna med promenad i natten bort på Konsum med Jessica då vi mötte på några grannar och en gammal barndomskompis bror. Med sig hade dom en liten katt och en liten hund, önskar så att jag själv kunde ha en liten goding hemma hos mig. 

Vi pratade lite och insåg att ja, det här är människor från förr. Människor som förut, för väldigt många år sedan befann sig i den krets av personer som fanns runt omkring en. Och jag vet inte riktigt om jag vill tillbaks dit. Om jag ens vill minnas allt det där. Inte på det här sättet. 

Men kanske är det ett tecken, att jag nu äntligen kommer att minnas dom saker jag så desperat försökt få fram. För jag minns knappt något av henne, av sakerna som hände. Allt är förträngt och vill inte riktigt hitta tillbaks. Kanske gör det för ont. Kanske har jag låst in dom långt där bak endast pga att jag är rädd för att känna? 

Jag vet inte. Jag har ingen aning. Så kanske borde jag försöka. Kanske borde jag bara låta allt komma över mig. Tänka på allt gammalt som gör ont. För att spärrarna ska öppnas. För att jag ska kunna se mitt liv igen. Eller ja, det liv som jag en gång hade. 

Men betyder det här att jag även ska öppna upp för allt annat som hänt? Allt som sårat mig, allt som gör så ont. Ska jag tänka på det, för att smärtan ska försvinna när jag väl minns? Eller kommer det bara göra så att jag faller handlöst till golvet? 

Så många frågor, så få svar. Ensam måste jag klara ut det här. För nu finns dom andra inte kvar. Så fina människor har jag runt omkring mig, men dom kan ju inget göra. Så jag måste försöka, jag måste i det här ta tag. Även om vissa saker känns som alltför färska, fortfarande finns kvar i mitt hjärta. Så måste jag släppa taget. Kunna släppa taget helt, se framåt. Vara i nuet. Minnas det gamla, utan att tvingas att krypa ihop i andnöd och försöka låtsas att ingenting någonsin hänt, att ignorera det jag någonsin känt. 

RSS 2.0

Mikaela / Micki Karlsson
rymden