Då livet inte riktigt är på min sida.

Just nu, då livet inte riktigt är på min sida, vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Ångesten över söndagen, då jag inför massor med människor ska konfirmeras, spela en kort teater och läsa upp en text tillsammans med människor jag inte ens vet om jag känner. Skulle dom försvinna ur mitt liv skulle det inte direkt bli den mest omvälvande förändring, utan jag skulle överleva utan några sår. 

Just nu, då livet inte riktigt är på min sida, vet jag inte riktigt vad jag ska göra. På lördag är det den åttonde maj. Vilket betyder att det är fem år sen då min mamma lämnade denna jord. Då hennes närhet inte längre kunde stötta mig, hennes skratt inte längre ekar i den varma sommarsolen och då hennes kramar aldrig mer kommer kunna delas ut. 
 
Just nu, då livet inte riktigt är på min sida, vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Igår klarade jag inte av att gå till skolan. Då pressen var alltför stor. Att gå upp tidigt på morgonen, för att sedan klockan två gå iväg till vårdcentralen och direkt vidare för information & träning inför konfirmationen. För mig var det mycket. Så mycket att jag låg vaken hela natten i stress och oro utan att kunna slappna av för att sedan somna.
 
Just nu, då livet inte riktigt är på min sida, vet jag inte riktigt vad jag ska göra. När människor runt omkring mig inte mår bra och jag inte vet vad jag ska göra. Jag sjunker ner av deras negativitet och sorg. När släktingar och familj inte längre finns där på samma sätt, vilket jag försökt förtränga för att sedan bli påmind igen pga att en nära bryter ihop. 

Just nu, då livet inte riktigt är på min sida, vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Idag är det krampen mellan Risbergska och Karolinska skolan vilket jag faktiskt sett fram emot. Det enda som nu skulle kunna få mig att tänka på annat för en stund när smärtan är alldeles runt hörnet. Men då dom närmsta inte skulle gå kände jag att jag inte skulle klara av det. Jag skulle inte klara av att åka ensam för att sedan leta upp människor som kanske bara är sånna där ytliga vänner. Trots att ett par som jag ändå är lite närmre finns där skulle jag inte klara av att ta promenaden till bussen, ensam åka dit och sedan gå över gräsmattan mot alla andra. Jag får ångest bara jag tänker på det.

Just nu. Då allt är så skört. Då allt hotar att brista så fort minsta lilla motgång hotar. Ja, då lämnar tårarna spår i mitt ansikte. Dom svarta ränderna, svullna ögonen och min trötta blick har nu gjort entré, och jag vet inte hur länge dom kommer att stanna. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Mikaela / Micki Karlsson
RSS 2.0

Mikaela / Micki Karlsson
rymden