Att inte alltid tvingas hålla uppe en fasad.

Ibland måste man få vara ledsen. Ibland måste man bara få bryta ihop ordentligt, bara ogilla livet för allt det gör och inte gör. För alla människor man blivit sviken av. För alla människor som inte längre finns kvar. 

I tre-fyra veckor har jag nu gått runt. Utan att riktigt se en mening med livet. Utan att riktigt kunnat förstå vad som gör att man vill leva. Vad som får en att orka kämpa. Orka le. Jag har mest gått runt och bara försökt att ta mig till olika ställen. Låtsas att jag mår så mycket bättre än vad jag gjort. För allt kom tillslut ikapp mig. Allt som jag försökt glömma, allt som jag försökt låtsas att det inte fanns. Och sån är jag.

Saker händer men jag ler och bara går vidare. Bara glömmer bort allt utan att riktigt ta itu med det. Utan att låta mig må dåligt och gråta. Men sen kommer det. Som nu för några veckor sedan. Då kom allt ikapp. Men jag fortsatte att spela. Låtsas att allt var så bra. 

I fredags hade jag en jätte fin kväll tillsammans med fina Jessica och några av hennes bekanta. Det var två stycken som hade fyllt år så dom ordnade en liten förfest innan alla drog vidare in till stan för att gå på Satin. Jag träffade på någon som jag kommit över, nästan glömt bort, men inte riktigt gråtit över vilket gjorde mitt obalanserade jag ännu lite mer obalanserat. 

Jessica kom och hämtade mig och så tog vi oss hem till henne istället. Där jag ringde upp en annan person, och så sa jag där och då allt jag kände. Tårarna började rinna och tillslut kunde jag inte hejda mig. Jag satt där i telefonen och bröt ihop helt totalt. 

Efter en stund la vi på men tårarna fortsatte rinna, kroppen fortsatte att skaka och all den sorg och smärta jag haft inom mig fick äntligen koma ut. Jag döljde den inte längre - Inte för att jag kunde dölja det. Om jag ens ville så hade jag inte kunnat sluta gråta. För det här var allt jag samlat på mig det senaste halvåret. 

Men dagen efter. Så kunde jag njuta av solen. Jag kunde känna att det ändå fanns hopp. Jag blev helt chockad över att jag kunde känna dom här känslorna nu, dom känslorna jag så hårt försökt att finna under dom här veckorna. Men jag behövde få bryta ihop. Jag behövde bara få gråta och må dåligt för en stund. För nu känns det så mycket bättre.

Än tror jag inte att jag bearbetat allt. Jag har mycket som är kvar inom mig som jag bara måste släppa ut för att äntligen kunna känna lyckan helt och hållet. Men jag vet att jag har påbörjat detta, jag vet att jag är påväg. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Mikaela / Micki Karlsson
RSS 2.0

Mikaela / Micki Karlsson
rymden