att kunna beröra med en enda bild, eller en enda text.

27 november
 
Jag önskar att jag också kunde beröra folk. 
Med mina ord. Texter. Fotografier. Målningar. 
Att det inte bara ska vara något som är "fint" 
utan att det ska kunna gå in på djupet och att
människor ska kunna se något mer än bara ytan.
 
Kanske har man det inom sig redan från början,
när man föds, förändras av samhället. Kanske
är det något man måste öva upp. Jag vet inte.
Måste nog hitta min egna väg, hitta mitt eget
sätt att uttrycka mig på för att verkligen få folk
att fastna och inte bara nicka och sedan gå förbi.
 
Imorgon har vi utställning i skolan då det är 
öppet hus. Kan väl inte riktigt säga att jag har 
något där som berör. Något som jag verkligen
har lagt in mig själ i, men jag vet att jag börjar
gå framåt och många av mina saker börjar få
lite mer känsla. Att man ser att det finns någon
koppling mellan konstverken. Men jag måste
bara fortsätta. Inte bara ge upp, för då är det
så mycket som tappas. Hoppas att energin
och insprirationen snart vill ta ett besök så
jag bara kan skapa. 
 
Måla. Fotografera. Skriva. 

hejdå världen.

nu kom tomheten tillbaks igen. 
sov alldeles för länge. gjort lite läxor.
läst en del som jag måste läsa för
att kunna börja på uppgifterna. 
själva förarbetet - vilket är skönt. 
men annars? bryter nog ihop lite 
ikväll. känner hur allt börjar komma
och att jag snart inte kan hålla 
balansen längre. bara kolla på 
någon sorglig film och gråta. gråta.

hej världen.

hej världen. hur är det? lite upp och ner kanske? 
ja. jag vet, så är det för mig med. men just nu är jag glad. 
väldigt glad. trots massa känslor hit och dit idag. sorg.
glädje. ja.
 
kom hem sent inatt. sov inte många timmar alls. men trots 
det stod jag klar och redo för att åka till morfar klockan halv
tio, nere på parkeringen. 70 år blev han. tiden går. klockan tickar.
träffade hans systrar. moster. kusinen. åt mat. umgicks. kollade
på foton. blev lite ledsen i hjärtat då jag såg min mor. saknar 
henne så. föralltid kommer hon att finnas i mitt hjärta. föralltid, förevigt.
 
kom hem helt slut men glad. blev störd av att det plingade på dörren.
somnade om. vaknade alldeles för sent då jag skulle möta en gammal
vän vid kvart i sju. kom i alla fall dit och hade det trevligt i några timmar.
men som sagt. lite upp och ner var det. 
 
promenerade hem. började gråta. ja, bröt ihop. fick ångest. känns som
att jag gråter alldeles för mycket ibland med vissa människor. men det
behövs.. jag behöver få gråta ut, känna att någon bara finns där och att
jag slipper vara ensam. bara kan bli omhållen och gråta. gråta tills jag
inte längre orkar gråta mer. släppa ut alla dåliga känslor, alla känslor som
annars blir som en tickande bomb. men att sedan även få vända om och
komma hem med glädje. för att man tänker på dom fina vänner. dom fina
människor som finns omkring en. ja. utan mina nära skulle jag inte vara 
densamma. med hjälp av dom klarar jag av livets upp och nergångar. 
med hjälp av dom blir jag starkare och lär mig saker varje dag. att få finnas
där för någon och sedan få något tillbaks. veta att dom också finns. ja, det
är nog det finaste i världen. 

suddigt.

ett hav av suddiga tankar. 
jobbiga tankar. bra tankar.
en storm av känslor. 
pirrande känslor. taggiga känslor.
det är värre nu. denna vecka.
såklart. så egentligen borde
jag inte ta allt det här så seriöst.
men när man känner så mycket.
när känslorna blir dubbelt så 
starka som vanligt. tankarna surrar
ännu mer i huvudet än vad dom
brukar. ja. då är det lite svårt
att bara ignorera och gå obemärkt
förbi. 

Dåliga känslor som inte ens borde finnas där.

Jag försöker så att ignorera. Att inte bry mig, ta djupa andetag och försöka att tänka på något annat. Men illamåendet och smärtan i i bröstet, andhämtingen. Nej det går inte att kontrollera. Hur mycket jag än försöker. Jag har inte ens någon rätt till att må dåligt över det? Eller? Betyder det att jag är en osäker person, att jag har dåligt självförtroende och självkänsla? Det känns inte som det.. Jag tror det här problemet är större än så. Det kommer från min barndom. Jag vill bli älskad. Bli omtyckt. Jag behöver höra att folk finns där ibland - vem behöver inte det egentligen? Men jag tror att jag behöver det mer. Har så lätt att känna mig ensam. Övergiven. Om jag väljer det själv blir det på ett helt annat sätt men när det händer saker omkring mig blir jag genast liten och rädd. Orolig och dom där känslorna kommer tillbaks. Men jag har aldrig fått ha den säkerheten.. Varje gång har något hänt.. Flera gånger har jag blivit sviken på det sättet. Har aldrig fått känna mig riktigt uppskattad och omtyckt. Av mamma visst. Men allt det där var så ihoptrasslat. Var så mycket annat då också så den tryggheten fanns ändå inte. Hoppas bara att jag träffar och få behålla människor som finns där och visar det.. Inte bara säger något för att sedan gå och göra en annan sak.. För det är dom människorna som bidrar till att jag blir mer och mer osäker. Trots att jag önskar att jag helt kunde påverka det själv. 

När man äntligen tar sig iväg.

Ja vet ni vad. Efter hur många dagar som helst så tog jag mig faktiskt upp - duschade, åt frukot och sminkade mig för att sedan cykla iväg till skolan. Fast jag kände som jag kände men åh vad skönt det är att vara vaken och ute. Inte sova bort hela dagarna som jag brukar göra. 
 
Lite otur hade vi dock då våran lärare idag är hemma och vårdar sjukt barn - vi hade kunnat haft sovmorgon. Men vi knallade som vanligt iväg över stan och letade upp något fik som var öppet och här sitter vi nu på Java med en varsin kopp varmt och väntar på att svenskan ska börja. Trots endast ett par-tre timmars sömn så är jag glad över att jag nu är ute. /vi vår väl se om känslan håller i sig till eftermiddagen haha. Men ikväll kommer jag vara stolt - och imorgon kommer det vara så mycket lättare att ta sig iväg till skolan igen när jag nu när jag tagit tag i stafettpinnen och inte börjat springa, men sakta och i min egen takt börjat promenera. 

lite trygghet.

Sitter hemma hos mormor och tar det lugnt. I köket gör hon i ordning varma mackor och te som vi snart ska sätta oss vid köksbordet och äta. Har inte ätit på hela dagen så känns skönt att bli lite omhändertagen. Bara sitta här i vardagsrummet och känna lite trygghet. Inte vara ensam. 
 
Om någon timma ska jag ta hissen upp till Jessi. Egentligen skulle hon bort men planerna ändrades så då kan jag komma upp en stund. Igår tog vi bussen upp till stan på kvällen - bara ett par timmar efter att jag kommit hem från stockholm. Där åt vi lite mat, skrattade och så tog vi oss hem till henne där vi bara umgicks. Massa bestieprat bara. Behövs verkligen ibland. Nu sa mormor precis varsågod, vilket betyder att allt är redo i köket. massa pussar. 

lost.

är lite borta. är trött trött trött.
vill mest bara sova hela dagarna.
för att sedan hitta på något på kvällarna.
skratta. vara glad. njuta av livet. 
för att sedan inte kunna sova på natten
och sedan återupprepas allt igen. 
lite såhär har det varit senaste tiden.
och jag vet att det inte är bra.
för jag måste ju ta tag i mitt liv men
när orken inte finns, när lusten inte 
finns. ja då är det svårt. alldeles
för svårt. jag hoppas att det snart 
ska vända. att jag ska orka resa mig
upp och kanske inte snabbt ta mig 
framåt, men med små små steg 
ta mig fram genom denna mörka 
höst. men det krävs en kraftanstränging
från min sida. men det måste bli
förändring. för såhär kan det inte fortsätta.

RSS 2.0

Mikaela / Micki Karlsson
rymden