Dåliga känslor som inte ens borde finnas där.

Jag försöker så att ignorera. Att inte bry mig, ta djupa andetag och försöka att tänka på något annat. Men illamåendet och smärtan i i bröstet, andhämtingen. Nej det går inte att kontrollera. Hur mycket jag än försöker. Jag har inte ens någon rätt till att må dåligt över det? Eller? Betyder det att jag är en osäker person, att jag har dåligt självförtroende och självkänsla? Det känns inte som det.. Jag tror det här problemet är större än så. Det kommer från min barndom. Jag vill bli älskad. Bli omtyckt. Jag behöver höra att folk finns där ibland - vem behöver inte det egentligen? Men jag tror att jag behöver det mer. Har så lätt att känna mig ensam. Övergiven. Om jag väljer det själv blir det på ett helt annat sätt men när det händer saker omkring mig blir jag genast liten och rädd. Orolig och dom där känslorna kommer tillbaks. Men jag har aldrig fått ha den säkerheten.. Varje gång har något hänt.. Flera gånger har jag blivit sviken på det sättet. Har aldrig fått känna mig riktigt uppskattad och omtyckt. Av mamma visst. Men allt det där var så ihoptrasslat. Var så mycket annat då också så den tryggheten fanns ändå inte. Hoppas bara att jag träffar och få behålla människor som finns där och visar det.. Inte bara säger något för att sedan gå och göra en annan sak.. För det är dom människorna som bidrar till att jag blir mer och mer osäker. Trots att jag önskar att jag helt kunde påverka det själv. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Mikaela / Micki Karlsson
RSS 2.0

Mikaela / Micki Karlsson
rymden