Som ett garnnystan.

Ibland gör allt bara så ont.
Allt är så förvirrande.
Snurrigt.

 

Ett enda stort garnnystan som

rullats ihop helt fel så det blev

alldeles trassligt och nu inte

kan rätas ut.

 

Ett enda stor virrvarr av tankar

som far omkring i huvudet utan

att det någonsin känns som att

någonting kommer att få ett svar.

 

Hela tiden händer nya saker

och den där bollen med garn, med

tankar, blir bara större och större.

Tillslut kan man inte riktigt gömma

det i sin ryggsäck längre. Utan

världen ser att det inte längre står

riktigt rätt till. Det är alldeles för stort.

 

Trots det går vissa bara förbi ändå.

Dom ger det där synliga garnnystanet

en blick av smått medlidande men

också förakt. Hur kan man låta något

gå så långt? Tänker dom och i deras

ryggsäckar ligger det hyfsat stora

garnnystanet som dom lyckats gömma

för världen med hjälp av att hela tiden

försöka reda ut det. Vissa kanske

till och med klipper i det så det blir

snett och trasigt. Men dom har det i

ryggsäcken så ingen kan se det. Därför

spelar det ingen roll hur det ser ut.

Bara det döljs.

 

Men för vissa blir det för mycket.

Man orkar inte ta tag i något och

tillslut går man där på gatan.
Släpandespå det stora garnnystanet
som är knutet runt magen, utan

att riktigt komma någon vart.

Man blir sittandes på trottoarkanten

medans människor runt omkring

går runt med deras noga dolda liv

i deras ryggsäckar och tillslut ger

dom en inte ens en enda blick.

Man blir bara sittandes där.

Tomt stirrande. Utan en enda

aning om hur man ska nysta

upp sitt trassliga liv. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Mikaela / Micki Karlsson
RSS 2.0

Mikaela / Micki Karlsson
rymden