Hålla mig tillbaks.

Klockan är kvart över tolv och vi går ut på promenad. Nattluften är frisk men ändå inte allför kylig. Jag håller mig på min kant utan att jag ens tänker på det. Vänner. Ja, det ska vi ju vara. Först och främst. Och det är det jag beter mig som. Vi lägger oss i en kompisgunga och kollar upp på himlen. Sjunger lite, skrattar och pratar om ytliga saker. Kommer inte direkt in på något djupt och jag tänker att det kanske kan vara såhär. Lite hemskt är det väl att dom tankarna ens kommer fram då det är han. Han som ligger bredvid mig. Och han är inte vem som helst.
 
Men efter så mycket sorg jag känt. Efter så många tårar som runnit nerför min kind. Så klarade jag inte av att känna något annat. Jag klarade inte av att visa kärlek. Bara vänskap. För jag skyddade mig själv. 
 
"Smärtan som omgav mig var så stark att det inte går att sätta ord på den. Kroppen krampade, ynka försök till att dämpa skriken som for ur min strupe och lungorna som sedan kippade efter luft. Bad om syre. Kroppen som skakade, huvud som dunkade. Vad som helst skulle vara bättre än denna smärta. Det är något fel. Varför utsätts jag för det här gång på gång."
 
Efter all smärta, orkade jag inte längre försöka. Inte just då. Inte just nu. För nu måste jag andas. Och fokusera lite på mig själv. Inte längre ge mig själv till någon. Lika mycket som jag gjort. För när det väl kommer något i vägen. Så kommer jag bli sårad. Vare sig det är på grund av mig eller på grund av någon annan. 
 
Jag orkar inte känna mer. Så nu är det såhär det blir. I alla fall i några dagar. Så får vi se om jag lyckas få lite styrka, till att visa någon kärlek igen. Kanske. Tillslut. Men inte nu. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Mikaela / Micki Karlsson
RSS 2.0

Mikaela / Micki Karlsson
rymden