kände mig redan så ensam.

kände mig redan så ensam. och nu är det ännu värre. försöker att inte gråta. men tårarna vill ut. har inte vågat släppa ut något på så himla länge. allt slänger jag bakom mig. låtsas att det är okej. händer någon sak då och då. så jag får släppa ut lite känslor. men fortfarande är det så mycket kvar. 
 
tillåter mig inte att släppa ut något. för jag vill vara glad. jag vill inte längre få mina "toppar och dalar". även om det inte kommer bli på samma sätt nu pga medicinen så vågar jag inte. och alla människor runt omkring. jag vågar inte. för trots att folk finns där, säger att dom gör det. så går det inte. jag klarar det inte. och på grund av detta blir jag ensam. så himla himla ensam. 
 
jag tänker inte på det. jag tänker nästan aldrig på det dåliga. men när jag väl ser det lilla. så inser jag vad jag gömmer inom mig. då inser jag hur mycket smärta som ligger begravd. hur mycket sorg. hur mycket känslor som jag inte vågar visa. inte för någon annan, och inte heller för mig själv. 
 
borde flytta någonstans. långt bort. så folk slipper mig. och jag slipper dom. för det är ändå jag i slutändan som förstör det mesta. något händer, och jag klarar inte av trycket. vågar inte lita. ligger där i min ensamhet och gråter. för jag vill inte skada någon. det är lika bra att jag ligger där i min ångest. för jag förstår ändå inte hur jag skulle våga visa det. och inte heller på vilket sätt jag skulle kunna visa eller berätta det på. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Mikaela / Micki Karlsson
RSS 2.0

Mikaela / Micki Karlsson
rymden