Självbehärskning.

Andas. 
 
Ta det lugnt. 
 
Du klarar det här. 
 
Att se mat för något annat än vad det egentligen är. Ta några små bitar, le och visa att "kolla, jag klarar ju detta". Men efter varje tugga försöka tänka på allt det äckliga. Konsistensen. Smaken. Det är vidrigt. Ignorera magen som skriker efter mer. Ignorera smärtan i kroppen och mattheten som kommit. Bara le. Visa att man klarar av att ta några tuggor, fast det inombords gör så ont att man inte vet vart man ska ta vägen. Kroppen vill. Men hjärnan inte.
 
Att för varje steg man tar. Försöka att andas. Inte visa att det smärtar i kroppen. Att det gör så ont. "nejnej, det är bra. inget allvarligt" Leendet når inte riktigt fram till ögonen. Det enda man vill göra är att blunda. Låta tårarna som tagit slut komma tillbaks. Allt gör så ont. Smärtar. Huvudet som dunkar. Värker. Nattens hemskheter som skrapat upp sår. Både på utsidan. Men också på insidan.
 
Att få en kram. Tvingas hålla emot alla känslor som är nära på att komma. Släppa taget för några sekunder. Låta allt översösa en. Smärtan visar sig. Andas. Andas. Andas. Stänga in allt igen. Rygga tillbaks. Nej. Dom här känslorna kan jag inte känna. Det går inte. Det gör för ont. Låtsas som att allt är bra. Nej. Närhet är också en sak som måste hålla sig långt borta. För det gör att murarna kan brista. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Mikaela / Micki Karlsson
RSS 2.0

Mikaela / Micki Karlsson
rymden