det är fint. men det gör också ont.

höst.
livet rullar på. 
som det gör ibland. 

ibland kommer massa tankar.
ibland hinner man knappt med att tänka. 
ibland vill man inte ens tänka. man vill bara vara. 
 
kärleken tar upp mycket av min tid just nu. 
på både ett positiv sätt och ett negativt.
 
men det är fint. och jag är mer glad.
mer glad än jag var förut, innan.
 
har lärt känna så fina människor.
och lär känna dom mer för varje dag. 
 
jag skrattar. gråter. 
är glad. ledsen. 
känslosam.
 
lite så. är det att vara mig just nu. 
och det är fint. men det gör också ont.

hand i hand, på en höstpromenad.

Att hand i hand promenera längst dom mörka gatorna.
Känna värmen sprida sig i kroppen trots dom kalla höstvindarna,
som ibland får träden att susa, dom sista löven att falla.
 
Att gå in i affären, in i värmen en stund och leta upp
något sött som kakor och chokladdryck. 
Ta sig ut i hösten igen. Stanna vid en bänk.

Att sitta riktigt nära. Äta massor utav kakor.
För man har bestämt att inte längre äta socker efter 
denna kväll. Man har bestämt det. Tillsammans.
 
Att kolla på personen och skratta. Le över
hur söt en människa kan vara. Luta sig framåt
och stjäla en kyss, en till och ännu en. 
 
Att känna trygghet i sitt hjärta. Känna att man 
äntligen har hittat hem. Att det är såhär
man vill känna. I resten av sitt liv. Och känna att
man inte kan göra det. Utan personen
som sitter framför en.

att sakna.

Jag orkar inte sakna. Jag vill inte sakna.
Jag klarar inte av att sakna någon.
Hjärtat det värker, det gör så ont. 

Att andas normalt,
nej det går inte ens att tänka tanken.
Varför måste det vara såhär? 

Kan man inte bara kunna vara glad,
glad över att man ens får träffas?
Glad över den tid man får? 

För det finns dom man saknar, 
som man aldrig mer kommar att få se igen..
Dom man aldrig mer kommer att få krama.
Hålla om. Prata med. Skratta med.
Bara.. vara med..
 
När en timma ifrån en viss person gör ont,
medans tre veckor ifrån en annan knappt känns..
Varför, varför är det så? 

Kan inte känslorna bara delas upp,
så man slipper få så ont över vissa..
Men inte alls över andra..
 
För jag orkar inte det här. 
Det blir för jobbigt. 
Allt för svårt..

sorg, glädje, lycka.

Jag gick iväg. 
Med ett humör som inte var på topp. 
Ville bara lägga mig ner under täcket och sova bort kvällen.

Jag orkade inte bry mig om något speciellt. 
För jag visste att jag hade gjort det igen.
Det jag gjort så många gånger förut.

Jag tror jag försöker att skydda mig själv. 
Skydda mig själv från att bli sårad. 

Det är så mycket lättare att bara skjuta allt ifrån sig istället.
Och sedan inte längre behöva bry sig om det. 
Eller tro att man inte längre behöver det.
Bry sig..

Men det gör man.
För smärtan kommer. 
Tillslut. 

Men jag gick iväg. 
Låg på livet. 
Låg på allt.

Men när jag fick stå där och sjunga. 
När jag fick sitta där och ta in alla ord. 
Alla ord som betyder. Alla ord som gör skillnad.
I mitt liv. Om jag förvandlar dom till handlingar. 
Då började allt kännas lättare. 

När jag sedan kom ut. Blev allt lite tyngre igen.
För där fanns några andra. Som jag betett mig likadant mot.
Det hugger då till i mitt hjärta. För jag vill ju inte vara sådan. 
Men det är som en sköld. Jag vill skydda mig själv...
Så jag satt där och skrattade, log lite grann. 
Det blev lite bättre. Även fast jag såg dom ibland.

Jag vågade inget säga. Det vågade jag ej. 
Men jag försökte att vinka, och med ögonen säga hej. 

När du sen skulle gå. Mitt hjärta sjunk som sten.
Men du vände dig om och med glädje jag sken. 
 
Jag känner mig så dum, för så blyg jag var.
Så lång tid som gått, ja väldigt många dar'
Det kändes bara så skönt. Att få ett leénde utav dig. 
En kram full av värme. Från en gammal vän. 
Som en gång betytt så mycket. Som alltid fanns där.

Men det är just det. Tillslut glider man isär. 
Och då finns vännerna som man en gång hade, 
inte längre där..

Så att uppskatta dom man har, är något man verkligen borde göra. 
Innan alla skratt bleknar bort. Innan vänskapen endast är ett minne.
För det kan ju tillslut bli så, att inte ens ett enkelt hej inte går att få fram.

Att älska.

Att älska. 
Älska någon.
Ge någon sitt hjärta.
Ta emot någons hjärta.
 
Hur vet man, när det är rätt?
Att man inte ger bort det till fel person?
Hur förstår man att man ens älskar någon?
 
Allt sånt där är så svårt.
För jag vet inte ens.
Hur det känns.
 
 
 
 
 

Aldrig mer kommer du tillbaks till mig..

Finns du där? 
Någonstans där uppe och kollar ner på mig? 
Vakar över mig. Ser till att jag har det bra. Mår bra.
Jag hoppas det. 

Igår låg jag i min säng och funderade. Mindes.
Mindes dom gånger som hon inte var hemma. 
Dom gånger hon var tvungen att fara bort. Försvinna ett tag.
I mitt lilla hjärta gjorde det ont. Jag trodde att hon skulle försvinna.
För att aldrig mer komma tillbaks. För jag viste inte.
Förstod inte. Att hon skulle komma hem.
Tillslut. En vacker dag. 

När hon var borta. 
När hon var iväg från mig. Från oss.
Smög jag försiktigt in i garderoben. 
Där hennes kudde fanns. 

Jag kollade mig omkring så att ingen sett mig. 
Innan jag begravde mitt huvud i den. Andades in hennes luft.
Kände trygghet. Värme. Kände mig älskad.
Kanske skulle hon komma tillbaks ändå.
Och ja, det gjorde hon. Tillslut. 

Men nu kom jag att tänka på. 
Att jag inte längre kan smyga in i garderoben. 
För att få känna hennes närhet ett tag när hon inte är hemma.
Jag kan inte längre djupt inom mig känna att jo men hon kommer tillbaks.
För det gör hon inte. Hon komer aldrig mer att göra det. 
Vilket får mitt hjärta att värka. Av saknad. Av längtan.
 
Saknaden kommer. Som en våg ibland. 
Gör att jag inte kan andas. Inte kan se. Inte kan gråta.
Eller så gråter jag. Ramlar ihop. 

Det känns som att hjärtat ska falla itu. 
För du kommer aldrig mer tillbaks till mig.. 

nittonde september tvåtusentolv.

rymden. stjärnorna. regnet. 
kyssar. närhet. kramar. 
sjöar. skogar. gräs. blommor. 
böcker. filmer. dagbok. foto.
kärlek.



Nyare inlägg
RSS 2.0

Mikaela / Micki Karlsson
rymden