mardrömmarna förföljer mig.

Är hemma. Vi hade inställd lektion imorse, så skulle ha börjat 10.05. Men när jag försökte ta mig upp så gick det inte. Huvudet värkte och i magen gjorde det fruktansvärt ont. Tog en treo och la mig igen, för att vakna upp flera, flera timmar senare. Extralektionen var redan över och den extra idrottslektionen som vi skulle ha haft var alldeles för snart, men som tur var kunde vi gå efter lovet då dom lagt in en extra lektion då med. 
 
Jag försöker andas. Men det är svårt när mardrömmarna förföljer mig, gör mig helt slut under naten. För att sedan sätta tvivel och oro i mitt liv. Jag vet, jag vet. Det är bara drömmar. Men känslorna sitter kvar och gör mig rädd. När stressen inför skolan och hoppet om att solen ska komma är så gott som borta blir det bara ytterligare en sak att lägga på högen. Jag vet att jag överreagerar, det gör jag alltid när jag har PMS, men det är bara så jobbigt att inte kunna kontrollera sina känslor. Jag försöker istället stänga in dom men det gör bara att allt blir kaos. 
 
Två dagar kvar försöker jag intala mig. Två dagar kvar tills det blir lov och jag åtminstone kan slappna av lite mer, förhoppningsvis. Snälla. Solen kom tillbaks. Du ger mig lite mer styrka, lite mer hopp. Ska försöka göra klart åtminstone en uppgift jag ligger efter med under ledigheten. Kanske två eller tre, men jag måste börja någonstans. När hjärnan blivit lite mer klarare och inte lika skör efter att denna känslosamma vecka är över blir det nog också lite lättare. Andas. Andas. Ta några minuter i taget. Det blir bättre. Jag behöver bara ta mig igenom denna lilla svacka. Innan allt blir lite ljusare igen.

Jag förstår inte.

Jag förstår verkligen inte. 
Vad mer är det man kan göra? 
Vad mer är det man kan få ut, av ett förhållande? 
 
Jag är hundra procent säker på att jag älskar honom.
Han är en av dom finaste personerna jag vet. 
Han får mig att slappna av, att kunna vara mig själv
helt och hållet. Han får mig att skratta. Kunna vara galen
utan att behöva skämmas och kan vara lika galen själv.
 
Jag vet att jag inte vill att han ska vara med någon annan.
Jag vill ha honom för mig själv, att han ska vilja stanna hos
mig. För skulle han vara med någon annan så skulle mitt
hjärta värka, jag skulle inte vilja tänka på det. 
 
Jag vet att jag vill kämpa. Tillsammans med honom. Komma
fram till saker med honom och hitta lösningar. 
 
Jag älskar när han håller om mig. När han tar min hand. 
När han visar att jag är hans och han är min. Då blir mitt hjärta
varmt och jag känner mig trygg. Han får mig att må bra.
 
Jag vet att jag inte vill förlora honom. Att han är min bästa vän 
och att jag vill ha honom med mig genom livets svårigheter. 
Jag vet att vad som än händer runt omkring, eller mellan oss
så kommer jag alltid att älska honom.
 
Men vad mer ska man veta? Vad mer? Jag förstår verkligen inte?
Att jag ens har hittat allt det här med en person är ett under. 
Jag har aldrig hittat någon som honom förut. Ingen jag kan ha exakt
alla sidor med. Det har alltid fattats någon utav dom här viktiga. 
Men inte nu. 
 
Trots det är han osäker. Vilket gör mig osäker. Vad mer kan man 
begära liksom. Än kärleken och allt det här. Tyvärr. Jag förstår inte.

alla sover.

alla sover. 
klockan är 01:11
 
vet inte riktigt vad jag ska göra.
mina planer för helgen som var 
så välplanerade är nu grusade. 
kan inte. jag klarar det inte. det
värker alldeles för mycket i hjärtat.
 
fann någon som var vaken. men 
som snart la sig i sin varma och 
goa säng för att slumra in och 
drömma fina drömmar. denna natt
till den 19e december år 2013. 
första dagen på jullovet. 
 
ibland får man inte tänka för mycket
på vad som skulle kunna hända i 
framtiden. om man skulle ångra sig då.
det för man istället ta dagen då det 
kommer. för man vet ju inte. man 
kanske inte ångrar sig. eller så går
det kanske att leva med. 
 
att tänka en del på framtiden. men 
ändå inte alldeles för mycket så att 
det förstör det fina man har just nu.

kollar tillbaks.

läser gamla inlägg. 
dikter om kärlek.
dikter om sorg.
 
läser i min kalender.
ser olika namn.
namn som inte längre
finns i mitt liv. 
 
namn som inte 
längre passar in.
 
men jag läser 
även om dom. 
som nu faktiskt
fortfarande finns här.
 
men det är saker 
jag inte vågat se 
tillbaks på. saker
jag bara lämnat 
bakom mig och 
glömt. utan att ha
vågat ta tag i. 
 
ska lägga mig i sängen.
låta tårarna rinna längst 
mina kinder. men jag tror.
att detta är för stor smärta.
för att tårarna ens ska lyckas
komma fram.
 
måste tänka igenom allt.
men aj vad ont det gör.
aj aj aj. det räcker nu. 
jag vill inte mer. 
 
i fosterställning ska jag 
ligga. och hoppas att
ljuset snart är här. 

02:35

sitter här igen.
mitt på natten. 
 
utan att kunna sova.
utan att kunna slappna av.
 
om mindre än sex timmar.
måste jag upp. till skolan.
 
bara två dagar kvar. 
bara några lektioner. 
 
men det är inte så några 
för mig. har ångest. längtar
tills dom är slut. längtar tills
jag får tid. med mina närmsta.
 
då jag bara kan slappna av.
och göra det jag själv vill.
 
inte tvingas upp till massor 
utav tider. utan själv bestämma
när jag vill plugga. när jag vill
gå upp. när jag vill gå ut.
 
nu är det bara press och stress.
min kropp klarar det inte. vill
mest sova hela tiden. och dagarna
blir alltför korta. medans dom 
ensamma nätterna alltför långa. 
 
andas lite på balkongen. 
känna kylan som omsluter mig. 
 
tvätta av mig sminket och krypa 
ner under täcket. vrida och vända 
på mig. vara orolig och rädd.
 
men någon gång under natten.
måste ju sömnen infinna sig. 
eller hur? även om det är med 
mardrömmar. värme och kyla
om vartannat. 

Mitt sätt att bearbeta.

Bloggen är det ställe där jag skriver av mig. Ibland mer, ibland mindre. 
Jag skriver för att få ur mig alla saker som snurrar runt, alla tankar och idéer. Men ibland blir det alldeles för lite, för jag vet att det här är mitt sätt. Det bästa sättet för mig att kunna gå vidare och må bra. Mitt sätt att bara klara upp lite tankar. Bara få iväg saker som jag inte mer behöver tänka på. 
 
Men allt jag skriver på bloggen är inte som det egentligen är. Utan jag bara skriver och skriver bara för att få ur mig allt. Jag skriver när jag är sur, när jag är ledsen, när jag är glad, när jag är besviken och när jag är lycklig. Därför betyder det inte att allt jag skriver är så jag tycker och tänker. Långt ifrån. Ibland skriver jag en deprimerande text men allt handlar inte om mig eller om mitt liv. Det är bara en del av känslan jag känner men att jag måste få ut den mer. Om ni förstår? 
 
Min blogg är bara en liten reflektion av mitt liv. Ibland skriver jag texter som inte alls är positiva, men det betyder inte att jag inte har något positivt i mitt liv. Det är bara för att det är då jag mest behöver skriva av mig. Jag vill utvecklas i mitt skrivande och verkligen kunna få ut något av det så det här är även en slags träningsplats. Det är egentligen inte "meningen" att folk ska se vad jag skriver utan jag skulle lika gärna kunna ha denna blogg lösenordsskyddad. Men ibland lägger jag upp en bild, eller skriver något om dagen. Ibland drar jag in verkligheten i bloggen och det är ju ingenting jag behöver dölja. Sen om allt jag skriver hela verkligheten eller delar av det andra gånger det är någonting som bara mina allra närmsta vet. För det är dom jag pratar ut med. Men bloggen är den plats där jag får skriva av mig och ja. Man får väl tolka alla inlägg som man vill. Men det är upp till var och den. Dom enda jag bryr mig om ska tolka rätt är dom jag håller nära. Resten av världen kan få tro och tycka lite vad dom vill. Läsa min blogg om dom vill eller inte. Men det är ingen speciell blogg jag har. Den är inte direkt till för andra utan den är till för mig. 

Dåliga känslor som inte ens borde finnas där.

Jag försöker så att ignorera. Att inte bry mig, ta djupa andetag och försöka att tänka på något annat. Men illamåendet och smärtan i i bröstet, andhämtingen. Nej det går inte att kontrollera. Hur mycket jag än försöker. Jag har inte ens någon rätt till att må dåligt över det? Eller? Betyder det att jag är en osäker person, att jag har dåligt självförtroende och självkänsla? Det känns inte som det.. Jag tror det här problemet är större än så. Det kommer från min barndom. Jag vill bli älskad. Bli omtyckt. Jag behöver höra att folk finns där ibland - vem behöver inte det egentligen? Men jag tror att jag behöver det mer. Har så lätt att känna mig ensam. Övergiven. Om jag väljer det själv blir det på ett helt annat sätt men när det händer saker omkring mig blir jag genast liten och rädd. Orolig och dom där känslorna kommer tillbaks. Men jag har aldrig fått ha den säkerheten.. Varje gång har något hänt.. Flera gånger har jag blivit sviken på det sättet. Har aldrig fått känna mig riktigt uppskattad och omtyckt. Av mamma visst. Men allt det där var så ihoptrasslat. Var så mycket annat då också så den tryggheten fanns ändå inte. Hoppas bara att jag träffar och få behålla människor som finns där och visar det.. Inte bara säger något för att sedan gå och göra en annan sak.. För det är dom människorna som bidrar till att jag blir mer och mer osäker. Trots att jag önskar att jag helt kunde påverka det själv. 

23 oktober.

Det går bara inte. 
Säger godnatt igen, 
för någon timme eller två.
Hoppas på att när jag 
vaknar så har himlen 
blivit blå. Solen, snälla.
Kom fram bakom molnen.
Visa mig att det finns
ljus. Att det är värt
att gå upp. Att det är värt
att gå ut. Jag håller 
tummarna och sänker 
ögonlocken. Godnatt,
igen. Denna morgon,
i oktober. 

Som ett garnnystan.

Ibland gör allt bara så ont.
Allt är så förvirrande.
Snurrigt.

 

Ett enda stort garnnystan som

rullats ihop helt fel så det blev

alldeles trassligt och nu inte

kan rätas ut.

 

Ett enda stor virrvarr av tankar

som far omkring i huvudet utan

att det någonsin känns som att

någonting kommer att få ett svar.

 

Hela tiden händer nya saker

och den där bollen med garn, med

tankar, blir bara större och större.

Tillslut kan man inte riktigt gömma

det i sin ryggsäck längre. Utan

världen ser att det inte längre står

riktigt rätt till. Det är alldeles för stort.

 

Trots det går vissa bara förbi ändå.

Dom ger det där synliga garnnystanet

en blick av smått medlidande men

också förakt. Hur kan man låta något

gå så långt? Tänker dom och i deras

ryggsäckar ligger det hyfsat stora

garnnystanet som dom lyckats gömma

för världen med hjälp av att hela tiden

försöka reda ut det. Vissa kanske

till och med klipper i det så det blir

snett och trasigt. Men dom har det i

ryggsäcken så ingen kan se det. Därför

spelar det ingen roll hur det ser ut.

Bara det döljs.

 

Men för vissa blir det för mycket.

Man orkar inte ta tag i något och

tillslut går man där på gatan.
Släpandespå det stora garnnystanet
som är knutet runt magen, utan

att riktigt komma någon vart.

Man blir sittandes på trottoarkanten

medans människor runt omkring

går runt med deras noga dolda liv

i deras ryggsäckar och tillslut ger

dom en inte ens en enda blick.

Man blir bara sittandes där.

Tomt stirrande. Utan en enda

aning om hur man ska nysta

upp sitt trassliga liv. 


sommaren.

Allt det där man säger att man ska göra, att man ska orka och att man ska ta tag i. Jag funderar över om jag kommer klara av en endaste av dom sakerna. 

Denna sommar ska jag jobba i tre veckor och en vecka ska jag till London. En tripp till Stockholm för att träffa farmor och en veckas utomlandssemester i Augusti kan också komma till. Men sen kommer jag nog inte orka så mycket mer. Det enda jag vill är att ligga nere vid stugan och sola - trots att det är det jag brukar göra dom större delarna utav sommarloven. Men jag vet inte ens om jag kan det. För där nere är det mest bråk, tjat och ångest. 

Även om det inte är mig allt det där är riktat mot så ligger det ändå i luften och jag blir indragen vare sig jag vill eller inte. Ett sådant liv klarar jag inte längre av att ha, det var pga av det jag flyttade, fick ett eget hem där det är lugnt och jag verkligen kan slappna av. 

Förhoppningsvis kommer det dock bli lite lugnt efter ett tag då dom två som inte kommer överens ska skiljas åt. Det är i slutet av sommaren flytten kommer att ske men små luckor här och där kommer att finnas då dom båda två inte är där nere. Och då, varje chans som finns, ska jag åka ner dit och bara vara. Bara strunta i allt för att koppla av, utan måsten och krav. 
 
Det jag egentligen skulle vilja är att packa två resväskor för att bara åka iväg någonstans. Då menar jag inte bara en vecka för att man ska ut och uppleva, sola och springa runt. Utan till något ställe där man bara kan ta det just helt lungt. Ha med sig massa böcker, sin dator, kamera och block att skriva i och bara vara där. För jag vet inte riktigt hur länge jag kommer att klara av Örebro. Tyvärr är det inte min stad. 

Då livet inte riktigt är på min sida.

Just nu, då livet inte riktigt är på min sida, vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Ångesten över söndagen, då jag inför massor med människor ska konfirmeras, spela en kort teater och läsa upp en text tillsammans med människor jag inte ens vet om jag känner. Skulle dom försvinna ur mitt liv skulle det inte direkt bli den mest omvälvande förändring, utan jag skulle överleva utan några sår. 

Just nu, då livet inte riktigt är på min sida, vet jag inte riktigt vad jag ska göra. På lördag är det den åttonde maj. Vilket betyder att det är fem år sen då min mamma lämnade denna jord. Då hennes närhet inte längre kunde stötta mig, hennes skratt inte längre ekar i den varma sommarsolen och då hennes kramar aldrig mer kommer kunna delas ut. 
 
Just nu, då livet inte riktigt är på min sida, vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Igår klarade jag inte av att gå till skolan. Då pressen var alltför stor. Att gå upp tidigt på morgonen, för att sedan klockan två gå iväg till vårdcentralen och direkt vidare för information & träning inför konfirmationen. För mig var det mycket. Så mycket att jag låg vaken hela natten i stress och oro utan att kunna slappna av för att sedan somna.
 
Just nu, då livet inte riktigt är på min sida, vet jag inte riktigt vad jag ska göra. När människor runt omkring mig inte mår bra och jag inte vet vad jag ska göra. Jag sjunker ner av deras negativitet och sorg. När släktingar och familj inte längre finns där på samma sätt, vilket jag försökt förtränga för att sedan bli påmind igen pga att en nära bryter ihop. 

Just nu, då livet inte riktigt är på min sida, vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Idag är det krampen mellan Risbergska och Karolinska skolan vilket jag faktiskt sett fram emot. Det enda som nu skulle kunna få mig att tänka på annat för en stund när smärtan är alldeles runt hörnet. Men då dom närmsta inte skulle gå kände jag att jag inte skulle klara av det. Jag skulle inte klara av att åka ensam för att sedan leta upp människor som kanske bara är sånna där ytliga vänner. Trots att ett par som jag ändå är lite närmre finns där skulle jag inte klara av att ta promenaden till bussen, ensam åka dit och sedan gå över gräsmattan mot alla andra. Jag får ångest bara jag tänker på det.

Just nu. Då allt är så skört. Då allt hotar att brista så fort minsta lilla motgång hotar. Ja, då lämnar tårarna spår i mitt ansikte. Dom svarta ränderna, svullna ögonen och min trötta blick har nu gjort entré, och jag vet inte hur länge dom kommer att stanna. 

onsdag 10e april.

Just nu vet jag inte riktigt hur jag mår. Det är på gränsen till att jag ska gå över till att jag ska sjunga ner genom ytan, men så har det varit länge nu till och från. Men varje gång är det något som drar upp mig och jag finner styrkan att hålla mig uppe. Även om jag mår dåligt så låter jag det inte ta överhanden på det sättet. Så kunde jag inte göra förut. Då föll jag så fort något litet hände. 

Sen är det ju också så att man har dåliga dagar. Dagar då inte alls känns helt på topp. Dagar då någon kanske säger något som gör att man blir lite stött. Dagar då man är extra trött för att man inte riktigt sovit så mycket under natten som man borde. Dagar då mardrömmar har förföljt en. Dagar då vardagsbekymmer kommer i vägen. 
Om det bara är en, eller två saker man behöver oroa sig över - då kanske man kan hålla allt uppe. Men när det väl blir fler och fler och man inte ritkigt vet vart man ska ta väge, då är det klart att det känns tungt. 

Jag har varit med om det allför många gånger. Att man låter allt trycka ner en istället för att ta tag i dom en efter en för att sedan bli något sånär "fri". Men det är just det som är jobbigt. För när man väl börjar sjunka efter att ha simmat så länge, så orkar man snart inte kämpa mer. När det inte känns som att det finns något land i sikte. Men jag har börjat bli bättre på det här. Många av mina problem som jag hade förut har jag tagit hand om så att jag kan gå vidare. Dom största problemen som jag hade i mitt liv.

Så nu har jag mest typiska tonårsbekymmer. Vilket känns skönt på ett sätt. Men såklart är dom också jobbiga. Och såklart kan man sjunka ner av dom också. Men det känns ändå som att dom blir så mycket värre för mig. Dom här småsakerna. Att allt känns så mycket mer i min kropp. Att alla tankar och känslor bubblar över även om det bara är något litet. Så det måste jag jobba mer med, men jag kanske inte klarar av det tills imorgon. Jag kanske inte klarar av det tills nästa månad, eller ens nästa år. Men jag tror att det kan bli bättre och att jag tillslut verkligen kan leva med det utan att det ska vara ett problem. Även om känsligheten finns kvar. Även om känslorna inte slutar bubbla, men jag kanske ändå kan få dom att inte riktigt rinna över. 

det är ingen idé att kämpa om man ändå inte får något tillbaks.

måndag 8 april 2013. Jag försökte. Jag ville. Jag gjorde det jag kunde. Men det gick visst inte enda fram. 

Ibland träffar man på människor. Som man verkligen verkligen vill ha i sin närhet. Vare sig det är pga en förälskelse eller för att man helt enkelt bara vill vara den här personens vän. För att man tror att man kan få ut något utav det. Att man kan trivas i varandras sällskap och ha kul tillsammans. 

Tillslut kanske man börjar bli vänner. Man börjar lära känna varandra lite mer och man blir mer intresserad av vad personen har bakom ytan. Vad den egentligen tycker och tänker. Vad dens drömmar och framtidsplaner är. Man börjar verkligen fästa sig vid personen och det känns som att den andra ändå känner lite likadant. 

För man gör saker. Skrattar. Pratar. Skojar. Men så går tiden. Och så inser man att det är en själv som alltid får ta kontakten. Alltid får ta första steget ifall det ska bli av. Det är inte den andra personen som någon gång frågar om man vill hänga. Om man vill komma över en stund eller börjar prata. Man känner efter i hjärtat och undrar om det gör någonting. Ja, på ett sätt gör det faktiskt något. Men nu när man väl börjat känna varandra på ett lite djupare plan kan man knappt tänka sig att bara gå därifrån. Det går bara inte. Så man stannar kvar. Fortsätter vara den som tar kontakten. För när man väl träffas känns det ju så bra. Som att man verkligen börjar bli bra vänner. Som att den andra personen också tycker att den får ut något utav vänskapen.
 
Men sen. Sen när man väl försöker få kontakt igen och vill hitta på något. Så går det inte riktigt. Personen bryr sig inte/vill inte/whatever och man försöker att fortsätta kämpa. Och kämpa. För det känns som att det här är värt att satsa på. Men tillslut börjar krafterna ta slut. Och även om det känns jätte jobbigt. Så förstår man att man nu bara måste släppa taget om den här personen. Att man inte längre kan försöka hur mycket som helst utan att få något tillbaks. Utan att riktigt få någon riktigt bekräftelse på att personen också vill att det här ska bli något bra. 

Så då får man bara ta ett djupt andetag. Torka tårarna och vara glad för den tid man fått. 

/vad är det egentligen som har hänt.

Jaa. Vad är det egentligen som har hänt. Natten den 18 februari 2013 såg jag ut såhär. Ja, mitt på natten bestämde sig jag och Jessica oss för att vi ville leka lite modeller. Så där stod vi och sminkade oss och ja. Det spårade väl ut lite. Men kul hade vi, det har vi alltid. 
 
Nu, är det lite mer än en och en halv månad senare och mitt liv är lite annorlunda. Bara på dom senaste dagarna har det förändras. Ganska drastiskt. Ganska mycket. Har insett en sak. Som tyvärr påverkar mig alldeles för mycket. Ibland tycker jag faktiskt att jag är riktigt löjlig som låter vissa saker påverka mig så mycket. Men just nu går det inte att ändra det. Kämpar emot. Försöker att alla mina känslor inte ska få ta kontrollen. Men jag är inte så stark. 

Jag vet att jag bara skriver massa gåtor just nu. Saker som nästan ingen förstår. Men jag måste bara få skriva av mig. För just nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag vet vad jag vill göra. Men jag vet dock inte om det är det bästa alternativet. Och skulle det gå snett. Då skulle jag må ännu sämre än jag gör nu under mina nedåtgångar. Men bara för att jag ibland är nere. Betyder inte det att jag inte är glad. 
 
Jag har faktiskt haft tre jätte fina dagar. Med stunder då jag skrattat hur mycket som helst. Då jag bara släppt allt och levt i nuet. Då jag tyckt att nästan allt var helt perfekt. Och det är dom där små stunderna. Som får mig att inte gå under. När jag väl sjunker ner under ytan. 
 

kär i natten.

jag älskar natten.
när staden är mörk. tyst. 
man kanske möter på någon ensam själ.
som sakta promenerar hem. 
som lugnt knallar på.
utan att tänka på vad klockan är.
bara andas in den kyliga luften.
hör gruset som knastrar under skorna.
att tänka på dagen som varit.
le för sig själv och skaka på huvudet.
ja ännu en dag som snart är förbi.
ännu en dag som uppslukas av natten.
den vackra, kyliga natten. 
ja natten, som kommer innan den
nya dagen gryr. 
 

förväntansfull. orolig. magknip. hur kommer allt att sluta? hur kommer allt att bli?

just nu går jag mest runt och är smått nervös på dagarna. 
för på måndag ska jag på ett besök. för att prata. för att kolla. 
säger jag ja kan mitt liv förändras ganska mycket från hur det är nu.
 
så ganska förväntansfull är jag. har ett pirr i magen. 
för tänk, tänk så går allt igenom, tänk så blir det verkligen så?
tänk så fixar sig allt, då skulle jag äntligen kunna slappna av. må bra.
 
men det är tyvärr inte bara ett steg. det räcker inte med att jag säger ja. 
det är bara det första steget utav många. för sen måste andra säga ja.
säga att jo men det är okej. vi godkänner det. och efter det. blir det mycket
jobb. så det kanske inte händer någonting än på ett par månader. 
 
men förhoppningsvis så kommer det slutgiltiga svaret nästa vecka.
så jag vet om jag ska börja längta. eller om det bara förblir en dröm. 
 
magen kniper. aj så ont det gör. att inte veta. att inte vara säker
på hur någonting kommer bli. dom här dagarna är bland dom längsta
i mitt liv. även om jag gör saker. kommer göra saker. så kommer dom
här tankarna att förfölja mig. enda tills jag vet. tills allt är bestämt. 
 
förlåt för mina snurriga meningar. dessa obegripliga ord. 
men jag måste skriva av mig. för min egen skull. och jag kan inte
berätta vad det handlar om. inte när jag inte vet om det ens kommer hända.
försöker nu ta ett djupt andetag. tänka bort allt det här.
ta en dag i taget, och jag börjar nu. 

löven som sakta föll till marken håller nu på att försvinna.

tröja - h&m // shorts- bikbok // skärp - mormors gamla // skor - skopunkten 
 
November.
Fem dagar till december. 
Nu måste vi snart kalla
årstiden vi är inne i för vinter.
Vinter.
Då snöflingorna sakta faller 
från himlen. Då kylan 
biter tag om kinderna och 
får oss att stilla huttra.
Snön.
Som får en att känna julstämning.
Som gör att det blir extra 
mysigt att sitta inne på att café,
med en varm kopp choklad
och kolla ut i mörkret genom fönstret.
Julafton.
Bara fyra veckor kvar till julafton.
God mat, gemenskap och
julklappar. Att ge men också att få.
Men jag måste nog medge. 
Att även om jag älskar att få en gåva
utav någon. Så älskar jag att
ge lite lite mer. Det gör jag faktiskt. 
Vänner.
Så glad över dom jag har. 
Dom som finns runt omkring mig,
varje dag. Som jag kan skratta, 
gråta och bara vara mig själv med.
Kärlek. 
Kärlek till familjen, släktingarna, vännerna.
Men också till en pojke. Som gör mig väldigt glad.
En pojke som jag känner mig hel med.
Som jag kan vara mig själv helt och fullt med.
Du är så himla fin. Min underbara stjärna.


en av dom mest hemska, men också en av dom bästa, nätterna i mitt liv.

att komma hem klockan 8 på morgonen är nog något som inte direkt går hem hemma hos mig.
men ibland glömmer man bort tiden. man vill inte minnas tiden. utan bara leva i nuet och glömma
resten av världen. för i sin egna lilla bubbla stannar tiden upp. där finns inga klockor. där finns
inga föräldrar. inga måsten. inga krav. nej där finns ingen annan, bara du och bara jag. 

jag var så himla trött. ögonen kunde knappt hålla sig öppna. men ändå ville jag stanna kvar.
hos dig. för alltid. för evigt. i all oändlighet. för med dig mår jag bra. med dig är jag hel. 
 
det vart en natt full utav känslor. både bra. men också dåliga. jag visste inte vad jag 
skulle ta mig till när du bröt ihop på det viset du gjorde. allt inom mig gick sönder och
jag ville bara dö. för det gjorde så himla ont. så ont. och att veta att det var mitt fel
gjorde allt så mycket värre. även om jag inte kunde göra något åt det så var det mitt fel.
 
det var en av dom värsta, men även en av dom bästa nätterna i mitt liv. för att sedan få ligga 
där bredvid dig. att du höll om mig medans du ibland slumrade till. höra dina andetag.
när du sa orden. dom vackra orden. som jag först inte ville höra. för jag visste att det skulle
komma så mycket känslor. men du sa dom. och det kändes återigen som att jag skulle dö.
bara det att den här gången var det av lycka. av värme. av kärlek. bara jag tänker tillbaks på det,
börjar jag skaka och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. för dom där orden. betyder så mycket.
 
att det var just du som sa dom. betyder ännu mer för mig. för du är inte vem som helst.
du är min fina. jag vill att du ska vara vid min sida livet ut. genom alla härliga dagar. 
alla vackra dagar. alla hemska dagar. alla sorgliga dagar. Genom solsken, genom regn. 
Föralltid. Förevigt. Och jag hoppas så att du verkligen känner på samma sätt. För även om du
säger det. Så kommer osäkerheten ibland. Även fast jag försöker att skjuta undan dom tankarna.
 
För jag kan inte andas ordentligt utan dig. Jag kan inte riktigt stå. Inte gå. 
Allt blir suddigt och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig utan dig brevid mig. 

Så jag hoppas. Jag önskar och jag ber. Om att du föralltid kommer stanna kvar. 
Att du kommer att vara min. Att jag kommer vara din. 

hjärta.

jag älskar dig.

gå hand i hand längst en smal stig...

jag vill packa en ryggsäck. 
ta tåget någonstans. till ett annat land.
upptäcka. leva livet. 
 
jag vill åka till paris.
kyssas under eiffeltornet.
sitta på ett café med ett skissblock
och bara ta in allt runt omkring. 
 
jag vill sitta i en hängmatta på en vit strand.
där palmerna svajar i vinden, läsa en bra bok
och då och då kolla ut över havet.
 
jag vill åka störtlopp nerför en lång backe, 
få en adrenalinkick och bara njuta utav
farten och utsikten.
 
komma in i en mysig stuga efter en lång
dag med skidåkning. ta av mig ytterkläderna
och snabbt lägga en filt om min frusna kropp.
sätta mig framför elden och dåsa till då och då.
se snön sakta falla utanför fönstret. 
 
gå hand i hand längst en smal stig uppe
i dom tropiska bergen utan en aning om 
vart man är på väg.
 
jag vill ligga tätt intill någon, vända mig om
för en kyss. blicka den djupt in i ögonen. 
få höra orden "jag älskar dig" och kunna säga
det tillbaks. och att båda verkligen ska mena det. 
 
jag vill finna den äkta kärleken. 
och leva resten utav mitt liv med en person,
som jag älskar utav hela mitt hjärta.
som jag kan upptäcka världen med.

Tidigare inlägg
RSS 2.0

Mikaela / Micki Karlsson
rymden